Sommar i Sverige

Tänk för sex veckor sedan befann vi oss på förlossningen bara timmar i från att möta vår dotter. Sedan dess har vi befunnit oss i en bebisbubbla där precis allt kretsar kring henne och ingenting i vårt liv är sig likt. Dagarna fullkomligt flyger förbi och det är inte utan att jag blev lite sentimental när jag i går kväll tvingades lägga bort dom söta små byxorna i strl 44. Hjälp har hon redan hunnit växa ur så mycket kläder. Nu gör givetvis rosenskena sitt eftersom man sätter kläder utanpå skenan, men även utan skena hade vi tvingats göra en rotation i garderoben och plocka fram storleken större kläder. 
 
 
 
Sedan vi fått barn lever vi betydligt mycket mer i nuet, fångar upp varenda minut med henne. Att vakna upp till ett leende från vår dotter får allt annat att stanna upp. Vi pratar om hennes framsteg i att lyfta huvudet som att det vore världens mest fantastiska grej, men för oss är det ju faktiskt det. Jag kan sitta och titta på henne i timmar och jag får aldrig nog.  Det är dessa stunder som gör att man orkar med, för det är allt anant än lätt att ha blivit förälder. Bloggen och Instagram är ett ställe där jag vill dela med mig av det positiva i mitt liv, däremot vill jag inte att ni som läser tror att vi lever i den där drömvärlden som faktiskt inte existerar. Jag gråter också i frustation över hur trött jag är, samtidigt som jag har en gråtande bebis på min axel. Eller får panik av bristen på egentid. Det är inte lätt, absolut inte. Fast trots detta är Ella det bästa som hänt mig. 
 
 
Sommar och vi har blivit med bil. Vi hade säkerligen inte köpt bil om det inte vore för att vi fått barn. Fast med barn underlättar det enormt. Så nu kan vi åka vart vi vill när vi vill. Som till min familjs smultronställe. Det är så otroligt mysigt där ute på ön, vi bastar, solar och äter gott. Jag åker tillbaka dit om någon dag men tyvärr måste min lilla familj dela på sig eftersom David börjat jobba igen nu. Nu ska jag kolla på resor till fjärran land i vinter, eftersom vi anser att lillan är lite för liten den här sommaren för att åka utomlands så kommer vi stilla vårt resbehov senare i vinter i stället. Den här sommaren blir det att njuta av Sverige, vilket inte alls känns fel.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lite mer fyrkantig

Sedan jag skrev sist har vår lilla Ella blivit lite mer fyrkantig. Det visade sig nämligen att hon hade oturen att drabbas av samma höftfel som jag föddes med, dvs en underutvecklad höftkula. Detta gör att vi måste ha vår lilla tjej i en så kallas von rosenskena i sex veckor och därefter i en frejkabyxa ytterligare sex veckor. Därefter är det med största sannolikhet bra med henne höft och den har hunnit mogna till sig. 
 
 
 
Detta kom så klart som en omtumlande nyhet för oss, ingenting blev riktigt som jag hade tänkt mig. Jag skulle ju ha en mjuk, rund bebis och helt plötsligt fick jag en stel bebis som påminner lite mer om en fyrkant. Läkarna hade på alla kontrollerar man har,inte lyckats känna något höftfel på Ella, men eftersom att jag hade höftfel och denna problematik är ärftlig så har man som rutin att man gör ett UL. Någonting jag är väldigt glad över, eftersom att vi antagligen inte upptäckt detta höftfel fören senare i hennes liv då behandlingen är betydligt svårare och mer omfattande. 
 
 
Så nu ligger vår lilla tjej i en så kallad Von Rosensken. De första dagarna som Ella hade denna skena var otroligt jobbiga, jag grät och jag grät. Allt jag såg när jag tittade på min fina tjej var den där gula gummiställningen som omfamnade henne. Nu 11 dagar senare känns Rosenskenan väldigt naturlig och självklar. 
 
Visst är det lite mer komplicerat att byta blöja, kläderna i strl 50 passar inte längre, och det är såklart inte alls kul att hon tvingas ha den. Fast nu vet ju vi att det gör gott för henne och det får vara värt allt. 
 
Man vill ju inte att det ska vara något fel på ens nyfödda bebis, inte ens en liten sne öronsnibb. Som läkaren sa till mig är detta ingen sjukdom utan en lätt korrigering om det göra i tidig ålder. Fast trots detta kom det som en chock, men det hade kunnat vara så mycket värre. Vi har ju fått en frisk tjej som ler, jollrar och sprattlar för fullt med både armar och ben. 
 
 
 Antagligen är detta en av tusentals prövningar som jag kommer ställas inför som mamma. Oron för mitt barn kommer med största sannolikhet aldrig att försvinna. Men kärleken som jag får känna nu och den totala lyckan över att jag är mamma till min egna lilla prinsessa gör att jag kommer klara alla livets prövningar. 
 
 
 
 
 

Kaffe med spya på magen

Nu har vår lilla tjej hunnit med att bli tre veckor. Stanna tiden säger jag bara, det är svårt att förstå att vi haft henne hos oss i tre veckor redan. Samtidigt som det är helt omöjligt att tänka att jag lyckats leva utan henne. 
 
Den bebisbubbla och det fullständiga kaos som jag levt i under dessa tre veckor börjar få en gnutta ordning, med betoning på gnutta. Vår lägenhet på 70 kvadrat känns numera som ett studentrum på 10 kvadrat. Det ligger grejer precis överallt, lägenheten har inte fått ta det av den där gnuttan ordning än. Däremot börjar livet som mamma och alla känslor inom mig falla lite på sin plats. Jag får inte längre superpanik när hon gråter, även om jag såklart faller tillbaka ibland. Jag har vågat röra mig längre och längre bort från vårt stökiga studenrum. I går faktiskt så långt som ner på stan för en lunch med jobbet. 
 
 
Ella har genomfört sin första båttur ut till sommarstugan, och avklarat några besök på BVC.  Vi har haft besök av våra fina vänner från Göteborg, samt varit på två studentfiranden. Med andra ord har vi fullt upp och nästa vecka är det midsommar och semester för pappan i familjen, som jag längtar. Allt är betydligt lättare när vi är två som kan ta hand om lillan och om möjligt ännu mysigare. 
 
 
 
Att vara själv är ganska slitsamt även om jag inte skulle vilja byta bort detta mot någonting annat. Det är kanske bara att acceptera att jag nu dricker mitt kaffe med spya på magen och bebisbajs på halsen. Att jag hinner dricka kaffe överhuvudtaget får faktiskt ses som en vinst i sig. 
 
 
Kram
 

19 maj 2015

Hej.
Just nu sitter jag och skriver med en handen och vaggar vår lilla bebis med den andra, tänk hon kom ut till slut. Den 19 maj 18:30 tittade hon ut, hon var 48 cm lång och vägde 3100 gram. En helt perfekt liten flicka som fått namnet Ella Olivia Lindblom. 
 
 
Der var inte som jag hade föreställt mig att föda barn. Jag skulle ju gå hemma och klocka värkar, åka taxi till förlossningen och sen skulle allt vara i gång. Jag fasade i förväg att dom skulle skicka hem mig för att jag var öppen för lite och hade bestämt mig för att det skulle jag stå upp emot. Hade jag åkt in skulle jag banne mig inte hem utan bebis. 
 
Men min förlossningsberättelse kommer inte börja så. I stället startade det med att att vi måndagen den 18 maj kl 10:30 åkte på 41+0 kontroll på mamamia eftersom tjejen inte gjorde några tecken på att vilja lämna magen och möta oss. På UL såg dom en liten tjej som befarades hade avvikit för mycket från sin kurva. Hon beräknades väga 2850 gram. En avvikelse på 24% från medelvärdet. Det resulterade i att vi fick en ny tid på specialist mödravården klockan 15:00 samma dag.  På mamamia sa dom att jag tror inte den här lilla bebisen kommer få vara kvar i magen i 7 dagar till utan antagligen vill dom sätta igång er tidigare än så. Med dom orden gick vi till Vapiano och åt pasta. Nervösa med vetskapen om att vi med största sannolikhet skulle möta vår tjej inom 7 dagar, jag som trodde att hon aldrig skulle titta ut. 
 
Vi åkte hem, packade det sista i förlossningsväskan. Jag tog en dusch och försökte sova en stund sen åkte vi till vår bokade tid klockan 15:00. Givetvis tog vi inte med några saker vi skulle ju bara på kontroll. Men jag kom inte hem igen utan bebis. Dom beslutade sig för att sätta i gång oss direkt,detta eftersom hon befarades vara tillväxthämmande men också för att hon vid kontrollen hade höga hjärtljud. Det dom inte visste var att hon hade gymnastik just då så jag var inte det minsta orolig för de höga hjärtljuden. Kanske var jag mest lättad för att nu hände det ju äntligen någonting. Samtidigt som det fanns en gnutta besvikelse, jag skulle ju stå hemma i köket och vagga och skrika efter smoothie för att sedan snabbt kasta den i backen när jag hade ångrat mig. 
 
Klockan 16:00 började jag dricka en dryck som skulle starta värkarna. Den drack jag varannan timme till klockan 07:00 på morgonen efter. Värkarna hade kommit igång, helt hanterbara med värmekudde och andning. Jag duschade, åt frukost och vi väntade på att jag skulle börja öppna mig och gå in i aktivfas.  Det skulle ta tid. Den här tiden är man normalt hemma men vi hade nu ägnat 16 timmar på förlossningen. Jag öppnade mig inge vidare och värkarna avtog. Vid det här skedet var jag på väg att ge upp, inte för att det gjorde ont utan för att jag ville bara träffa henne, ett snitt och på en timme skulle hon ju vara här, och hela natten hade jag legat och hört kvinnor krysta och bebis födas. Jag var mentalt helt slut.
 
Läkarna kopplade in en skalpelektrod på hennes huvud vilket var skönt för jag hade nu legat på CTG-dosorna på magen i närmare 20 timmar. Läkarna ville koppla in en kateter, som skulle hjälpa mig att öppna mig. När den ramlade ut skulle jag vara öppen 4-5 cm. Att sätta in den var det värsta under hela förlossningen, det gjorde verkligen fruktansvärt ont. Efter någon/några timmar ramlade den ut och jag var öppen 5 cm. Jag hade då fått epidural och bekantat mig med lustgasen. Vilka räddare. Det som inte fick hända, hände epiduralen släppte och jag fick ta all smärta i ett område stort som en tjugolapp. Det var också riktigt smärtsamt men rättades till och började därmed hjälpa igen.
 
Öppen 7 cm och nu började det göra ont. Känslan av att vara bajsnöjdig kröp sig på och jag förstod att snart är hon här. Krystvärkarna kom snabbt därefter. Ett värkstimuletande dropp var inkopplat, dock gick även det lite galet och gick in i min arm i stället som
svällde upp till den dubbla storleken. Det lades om medan jag försökte andas och inte trycka på, det var inte helt dags än. Nu hade allt varit i gång på riktigt sedan 14:00 och 17:25  sa äntligen mina gulliga barnmorskor Karin och Ninni att jag fick tryCia på för allt jag hade. Vilket jag gjorde på tre krystvärkar och 5 minuter senare hörde vi vår bebis skrika för första gången. Vår lilla tjej var äntligen här.  
 
Jag pussade helt galet på det där klibbiga huvudet och befann mig i ett enormt känslorus. David klippte navelsträngen och helt plötsligt var jag fullständig. Jag hade fått en egen liten familj. Vi hade blivit föräldrar till en helt perfekt brunhårig liten tjej.  Jag hade blivit mamma. 
 
 

Jag vill bli mamma

Nej nu börjar det här bli riktigt trist. Det här att vänta på sitt efterlängtade barn dag ut och dag in. Antagligen började jag som orutinerad förstföderska vänta på knytet för tidigt. Det kändes ju så nära, men helt plöstligt sitter jag nu med känslan av att jag aldrig tror att hon ska komma ut. Dygnets 24 timmar har förvandlas till 1440 långa minuter. Jag tittar på min nya klocka på armen och intalar mig själv att den måste ha slutat fungerat.Typiskt för en sådan dyr klocka hinner jag tänka innan jag beger mig ut i köket och inser att klockan på micron också måste slutat fungera. Det är ju typiskt att allt ska gå sönder just nu, när jag vill lägga pengar på söta bebiskläder och söta mjukisdjur. Men nej ingenting har gått sönder, inte det nya armbandsuret och heller inte micron det är bara det att dagarna går så enormt långsamt. 
 
 
 
 
Jag slutade jobba för ungefär fyra veckor sedan. Då hade jag kommit till en punkt att jag inte orkade en ynka minut till. Jag var helt slut som butikschef och grät mig till söms på kvällarna för att jag inte orkade mer. Det kom en dag då jag beslutade mig för att tacka för mig och i stället bara vara hemma. Vid den tiden såg jag så mycket fram emot att få ligga i sängen hur länge jag ville utan att behöva lyfta ett finger. Det gjorde jag också i ungefär två veckor. Jag hann se hur det bruna aningen tråkiga trädet utanför mitt sovrumsfönster förvandlas till ett träd täckt med små gröna knoppar. För att sen fortfarande ligga kvar i sängen och se det blir helt grönt utanför mitt fönster. 
 
Hur fint det än må vara är jag så förbaskat trött att titta ut på detta gröna skitträd. Jag vill titta på mitt barn. Mitt lilla knyte som jag nu burit på i 287 dagar. 
 
 
Det har varit riktigt underbart att vara gravid och jag kan varmt rekommendera det. Det har varit mitt livs resa. Däremot är jag så enormt redo att lämna graviditen bakom mig och i stället bli mamma. Så nu mitt lilla barn är det dags för dig att komma ut till oss och alla andra underbara människor som är så nyfikna på att få möta dig. 
 
Kram. 
 
 
 
 
 
 
 

Galet spännande

Vi har passerat det magiska datumet 10 maj. Dagen vi fick tilldelas till oss den 13/12-2014 när vi var på det berömde rutinultraljudet. Sedan dess har det datumet haft en stor röd ring runt sig i min kalender. Vi har precis som de allra flesta gravida jag känner haft det datumet som slutdatum i gravidappen och i går stod det äntligen 100 %, 0 dagar kvar till barnafödande. Men vi har inte fått träffa vår tjej än, utan väntar och väntar. 
 
Såklart försöker vi roa oss med saker, se på en och annan film, ytterligare en bok är utläst. Jag fortsätter att boa in mig, säljer saker på blocket (med snabb upphämtning), i går stod badrumsskåpet på schemat för en omgång ordning och struktur. Vad vi än roar oss med så trippar både jag och den blivande pappan lite på tå just nu. Hon kan ju banne mig bestämma sig för att titta ut när som nu och vända upp och ner på hela vår tillvaro. Det är ju galet spännande. 
 
 Kram. 

Utförsäljning

I går var det allt annat än roligt att vara gravid. Tårarna sprutade högt och lågt, i bland samtidigt som jag skrattade. Jag sov bort nästintill hela dagen. Den dagen lämnar jag bakom mig fortare än kvickt och gläds åt att den här dagen hitills varit betydligt bättre.  Detta trots att jag låg vaken ungefär fyra timmar i natt. Jag åt frukost före gryningen och läste i min bok när klockan var mitt i natten. Gravidhormonerna spelade mig ett rejält spratt denna natt.
 
Jag kände mig trots detta betydligt mycket piggare i dag än vad jag gjorde i går. Så på förmiddagen drog jag med mig svärmor på äventyr. Vi satt oss i bilen och åkte ut till Haninge för att gå på utförsäljning. Den här gången var det Livly som hade utförsäljning.
 
 
 
Brevid vårt kontor i Birger Jarlspassagen ligger det en fantastiskt liten Livly butik som jag tvingats passera nästintill dagligen under dessa nio månader som gravid. Jag har sneglat, drömt och önskat mig. Samtidigt som den där vettiga i mig (som ibland tittar fram) talat om för mig att lägga 300 kronor på en body i strl new born är fullkomliga dumheter. Den vettiga i mig har vunnit varje gång jag besökt den fina Livly butiken. 
 
Däremot såg jag mina chanser i dag, 50 - 80 % utlovades och oj så mycket fint det fanns. Det var lagom med folk, inte alls så där hysteriskt som vissa utförsäljningar kan vara. Detta slutade med att jag stolt gick därifrån med en påse fylld med kläder i storleken new born och 1-3 månader för samma peng som jag antaligen bara hade fått två plagg i den där fina butiken i Birgers Jarlspassagen. 
 
 
 
Jag kommer nog att behöva byta kläder på vårt knyte inte bara en, inte heller två eller tre gånger per dag för att jag ska hinna använda alla fina kläder som hon har. Sådan mor sådan dotter och det måste ju märkas att hon har en mamma som arbetar i klädbranschen. Fel vore det annars. 
 
Trevlig helg önskar jag er, och jag önskar mig själv att vi blir med bebis innan den här helgen är slut.
 
Kram. ♥
 
 
 
 
 
 
 
 
 

boar och boar

Ja, det är vad jag gör om dagarna. Snart börjar dock alla mina dagliga projekt att ta slut. Det är underligt vad en graviditet kan framkalla hos en. Normalsätt brukar jag inte känna någon stress över överfyllda skåp, tvättkorgar som svämmar över, garderober som inte är färgsorterade. Nu däremot kommer det inte på frågan. Allt ska vara på sin plats, jämnt. 
 
 
 
Jag tvättar. putsar fönster. dammar. sorterar bebiskläder. datumsorterar i kylskåpet. soppsortering har blivit viktigt. skrubbar lister. dammsuger tak. puffar kuddar. frostar av frysten. bakar inför kommande besök. viker om allt i garderoben. skänker kläder till behövande . planeterar om blommor och mycket, mycket mer. 
Ni förstår att jag har ganska fullt upp dagarna? 
 
 
Detta i kombination med att jag givetvis måste sova mitt på dagen, gå min dagliga promenad. Evenutellt säkert gråta en skvätt över hur mycket jag saknar mitt vanliga pigga jag. Lika ofta som jag bubblar över av glädje när jag åtminstone försöker förstå att vi när som kan få träffa knytet. Att det innebär en känslomässigt berg- och dalbana att vara gravid är bara förnamnet.
 
Största frågan är bara hur sjutton man kan välja att sortera allt från golv till tak när man är ledig, och skulle kunna ägna sig åt så mycket roligare saker. Men sortera är bland det bästa jag vet just nu. 
 
 
Vi får se vad dagens projekt kommer innebära. Nu ser jag att regnvädret som var i morse börjar övergå till solsken. Så kanske att jag kommer spendera några timmar på balkongen.
 
Kram. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Gravidkilo

 
Jag är helt övertygad om att jag kommer sakna min kula på magen. Den känns just nu bara så självklart att den ska vara där. Känslan av att jag aldrig behövt känna mig ensam, för att jag ständigt blivit påmind om hennes små fötter och händer dag som natt kommer jag sakna. Även om hon antaligen kommer göra sig påmind minst lika ofta om inte ännu oftare när hon är ute.  
 
Aldrig hade jag väl kunnat tro att jag skulle älska min mage så mycket som jag gör just nu. Jag fotograferar den ofta, med och utan filter och varje gång slås jag över hur vacker den är. Jag speglar mig morgon, kväll och mitt på dagen och fascineras över det ligger en bebis där inne. Ja, jag fick faktiskt den gravidmagen som jag alltid drömt om. 
 
 
 
Som jag skrivit om här tidigare kämpade jag rejält med att gå ner i vikt. I januari 2014 hade jag gått ner 20 kilo och min målvikt på 66 kilo kunde jag njuta av i 8 månader, för sen började vikten komma tillbaka. Jag har alltid trott att den dagen jag blir gravid kommer jag bli den där stora gravida kvinnan som gått upp minst 30 kilo. Svälld överallt, vrister som mer påminner om en elefants svällda till bredden av vätska osv.
 
Men jag har haft tur, 13 kilo har jag gått upp, och jag är så förbaskat stolt över varje ynka kilo av dom.  När man är gravid ska man givetvis inte tänka på sin viktuppgång, den kommer ju av värlens bästa anledning. Fast jag har dumt nog haft det i bakhuvudet, någon sorts rädsla över att behöva ställa mig på vågen och börja om, helt från början. Jag kan nu i vecka 40 konstatera att nej jag behöver inte börja om igen helt från början. Vågen visar inte 86,7 kilo trots att jag är så höggravid som man nästan kan bli. 
 
 
 
Jag fick den där kulan som jag alltid dröm om, ni vet den där runda magen. Inte den spetsiga, snea (även om den ibland ser ut så) inte heller är jag uppsvälld av vätska i hela kroppen. Givetvis är jag lite mer vätskefylld, men jag känner mig inte uppblåst. Detta trots att jag ätit exakt det jag velat, och lite till. Så nej den här gången har jag inte varit duktig, utan jag har haft tur. Jag har gjort min viktkamp och det var inte meningen att jag skulle behöva ställas inför den igen, något jag är så tacksam för. 
 
Kram. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vårens vardag

Hej.
Det var verkligen länge sedan jag skrev här, nästan så länge sedan att jag hade glömt bort att bloggen existerade. Dock tycker jag att det är så förbaskat kul att gå tillbaka och läsa mina egna skrivna ord, ett sätt för mig att få drömma mig tillbaka bland mina egna minnen. 
 
 
 
Nu är det vår. Jag är mammaledig och vi räknar dagar tills vårt lilla knyte ska komma ut till oss. Tiden bara rusar förbi. Jag har redan hunnit vara hemma i två veckor, i morgon går jag in i gravidetsvecka 40. Med andra ord veckan som innehåller dagen D.  Spänningen är olidlig, längtan ännu värre. Känner små, små värkar och hoppas så att det ska dra i gång nu så vi får träffa den lilla som vi väntat på så länge, och vips så är värkarna borta och boken " Att bli mamma" konstaterar förvärkar (någonting man kan ha på tok för länge enligt min mening). 
 
 
Mina dagar just nu består inte av så väldigt mycket spännande utflykter och aktiviteter. Jag läser böcker i en helt ny utsträckning, sover mitt på dagen i bland faktiskt både på förmiddagen och eftermiddagen. Går lugna promenader och försöker ta varje dag lite som den kommer. 
 
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte trivs med att vara hemma. Att få strosa runt i vår lägenhet ordna med dom små projekten som jag så länge skulle vilja ha haft tid att ordna med. Eller känslan av att lägenheten de senaste två veckorna varit väldigt städad. Det känns lyxigt att få bo i den här lägenheten just nu, och att slippa bo i en lägenhet som speglar en stressig vardag. När jag under stora delar av dagarna bara ligger och tittar på min mage och dom små fötterna och händerna som bökar där inne slås jag av känslan av att vara rik på tid. Det är en riktigt härlig känsla som jag önskar att alltid få behålla inom mig. 
 
Kram. 
 
 
 
 
 
 
 

Mitt tjugohundrafjorton

Det här året har varit det mest innehållsrika året jag någonsin har upplevt. Åtminste så känns det som det, när jag befinner mig i sluttampen på detta år och tänker tillbaka på det som har varit. 
 
Givetvis är det min tid i Taiwan som gjort det här året så innehållsrikt och betydande för mig. Jag tillbringade över 3 månader av det är året i detta fjärran land. Det var en tid jag aldrig kommer eller vill glömma. Jag och David kom varandra om möjligt ännu närmare, vi delar nu ännu fler minnen. Minnen som också givit oss nya drömmar om framtiden. 
 
 
 
I början av året fick jag träffa min systerdotter för första gången. En fantastisk tjej, som verkligen lyckats charma hela familjen till fullo.  I oktober föddes det ännu en flicka, den här gången var det min närmaste kompis som fick en liten prinsessa.
 
Det är året har också inburit mycket ensamtid för min del. Vid årskiftet 13/14 hade David 7 månader kvar av sin tid i Taiwan. Det har inneburit många ensamma kvällar och nätter, dagar som mornar. Det har inneburit att jag ägnat hundratals timmar i telefonen, men trots det avståndet som vi haft mellan varandra under delar av 2014 så har han alltid varit så nära. 
 
 
I maj fick jag glädjen att bli butikschef åt ett nytt helt underbart gäng, i en ny mycket spännande och utmandade butik. En utmaning som vi både klarat och överträffat. Jag skrev tidigare att jag under 2014 skulle ta ett skutt i karriären, och så blev det. Jag har skuttat rejält och slagit klackarna i taket flertalet gånger under det här året. 
Kan erkänna att jag är stolt över både min egen bedrift, men framför allt är jag ruggit stolt över det team jag haft förmånen att leda under detta år. Stort tack för er fantastiska insats. 
 
Men...störst av allt har ändå varit kärleken. Ja så känns det verkligen,  mest utmärkande för det här året är hur mycket kärlek det här året inneburit för mig. Blev fullkomligt överöst av kärlek och omtanke när jag flyttade in hos min svärföräldrar för några månader. All den kärlek jag fått av mina vänner, gamla som nya. Vad mycket kul vi har gjort tillsammans det här året.  Kärleken från min mamma, vi klarade ju faktisk också en period av ditansförhållande. Det var många kärleksfulla sms, och den längtat som jag kände efter min mamma efter en tid utomlands är verkligen ett tecken på en mor och en dotters kärlek till varandra.   Ni har varit många som har tagit hand om mig, stöttat mig och peppat mig under året som gått. 
 
 
 
Men den kärlek som man känner till sitt barn överträffar faktiskt allt. I september fick vi reda på att vi skulle bli föräldrar. Det absolut bästa nyheten under det här året helt klart. För några veckor visade det sig vara en liten flicka. En liten flicka som givit vårt liv en helt ny mening, och redan ger oss så mycket glädje och kärlek. Ja ni ser själva, det här året måste ha varit kärlekens år. Med tanke på denna fantastiska nyhet har jag svårt att tro att 2015 kommer innebära mindre kärlek, antagligen rymms det ännu mer. 
 
 
 
Det här varit höjdpunkter ur mitt tjugohundrafjorton, och jag får passa på att önska er en riktigt God Jul och ett Gott nytt år. 
 
Kram. ♥
 
 

Hem...Hem...

Hej.
Nu har jag hunnit varit hemma i snart två veckor. Livet i Taipei är nu ett fantastiskt minne, men inte längre min vardag. Det var lika jobbigt som alla gånger tidigare att stå på flygplatsen och säga hejdå till varandra för ytterligare en tid. Däremot var det med en liten skönare känsla i maggropen, för nu var det faktiskt sista gången.Vi har banne mig snart klarat av det här året. 
 
 
Efter en så pass lång tid utomlands njuter jag lite extra av det som man annars tar så förgivet i Sverige. Som att kunna dricka kallt, gott vatten direkt ur kranen. Det är verkligen en lyxvara som vi måste vara rädda om. Eller som att kunna känna doften av hägg, blommor, nyklippt gräs och sommar istället för föroreningar.

 
Nu har jag också flyttat tillbaka till lägenheten, som jag saknat den. Vår fina lägenhet, som är så perfekt för oss på alla sätt och vis. Inredningsplanerna börjar smidas igen efter att jag hållit med lite lugn på det planet lite för länge. Ny prenumeration på Sköna Hem är beställd, och det första jag troligen ska ta tag i är en ny sänggavel.
 
 
 
 
Hoppas ni får en fin dag. Så skriver jag säkert snart igen.
Kram.
 
 
 
 
 

Taipei och Yilan

Hej på er.
 
Efter ca 4 veckor av regn så tittade solen äntligen fram i helgen. Efterlängat och vi satte genast igång med att vara så mycket utomhus som möjligt och upptäcka ytterligare några platser tillsammans. Lördagen tillbringade vi i Taipei, medan vi på söndagen åkte mot Östkusten. Östkusten är nog enligt mig den finaste sidan av Taiwan även om jag inte hunnit se jättemycket av den. 
 
 
Det här stället ligger bara några tunnelbanestationer ifrån där vi bor. I lördags när vi var hade vattnet fantastiskt fin färg, och vi slog oss ner för en lunch och tittade såklart mest på varandra, men sneglade då och då på den fina utsikten. 
 
 
 
Snäcka till dessert. Vi vill inte vara långt i från varandra just nu, så vi hyrde en cykel i stället för två. En riktigt rolig upplevelse, aningen vinglig men tills sist fick vi koll på cyklen och cyklade en bra tur längst med det turkos/gröna vattnet. 
 
 
 
På söndagen hoppade vi över cykeln som färdmedel och hyrde motorcyel istället. Hej vad det gick, och vad vi fick se mycket. Landsbygd, enorma risfält, hav och stränder. En av det bästa utflykterna vi har gjort på den här resan. Det är det som är charmen när man är länge i ett land och redan klarat av allla turistattraktioner och istället kan komma närmare in i kulturen och möta den på riktigt inte bara via fotograferier och berättelser. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är svårt att fånga dessa omgvingar på bild. Jag hade velat dela dofter, ljud, känslan i maggropen med er när man sitter på en av dessa platser och bara tittar, faschineras, och fullkomligt översvämmas över hur vackert det här. 
 
Kram. 
 

Typiskt också

Ja det är väl typiskt att jag ska gå och bli sjuk nu, eller så var det bara meningen. Meningen att vi ska hålla oss inne, ligga under täcket, se på film efter film, äta gott och bara mysa. 
 
 
Med andra ord har det inte hänt särskilt mycket sedan sist. Inga utflykter att dela med mig av, mer än någon ynka utflykt till den här gatan för att köpa vatten. Jag kommer sakna alla gula taxibilar överallt, alla dessa skyltar kors och tvärs, trängseln på trottarerna och tempot som inte uppvisar någon brådska överhuvudtaget.
 
Regn, regn, och mera regn. Ja fy vad det regnar. Regnperioden starade tydligen igår men det har regnat nästan varje dag det senaste 3 veckorna. Så ni där hemma som tror att jag fortfarande lapar sol hela dagarna har fel. Jag beskådar regn vilket kan vara rätt fint det också lite beroende på vilket humör jag vaknar med. Fast om jag ska vara helt ärlig så är hela livet här borta bara så fantastiskt tillsammans med David att vädret är bara en bagatell och inte spelar någon som helst roll. 
 
 
 
Skakigt har det också varit på sista tiden. Taiwan drabbades av 10 jordbävningar under 1 dygn. Däremot märkte vi bara av två. Det är underligt det där hur allt helt plötsligt börja skaka, och hur fort man vänjer sig. Första gången började jag gråta och fick lite småpanik medan vi det sista gångerna bara konstaterat att det var en jordbävning och vänta på att skakningarna ska gå över. Men hur som ingen skada skedd. 
 
Kram. 
 
 
 
 

Bergsvandring och lera

Godmorgon.
 
Vi har ingen tv här borta och det är bara så skönt. Inget osocialt tv tittande utan istället sitter vi och äter frukost tillsammans, slurplar i oss kaffet i lugn och ro men framför allt så umgås vi på riktigt. Hade det inte varit för att jag ibland tycker att det är himla skönt att krypa ner under en filt i tvsoffan, så hade jag nog kastat ut den för länge sen. 
 
 
Frukost på sängen är bland det mysigaste jag vet. Kanske ännu bättre när frukosten är toppad med färsk mango. Mangon här är helt otrolig, och jag vet inte hur många kilo mango vi lyckats få i oss det senaste dagarna. Mangon har nämligen inte alltid säsong här utan dök upp nu i veckan på fruktmarknaden. Så nu äter vi tills det står ut ur öronen på oss.
 
Vi fortsätter att hitta på utflykter även om det börjar tappas av. Vi har gjort det vi känner att vi vill göra här i Taipei nu, vilket är skönt eftersom jag bara har några knappa veckor kvar. Hur är det möjligt att tre månader går så fort, men det innebär också att det inte är så länge tills han kommer hem igen. En riktigt roligt utflykt var när vi åkte och drejade.
 
 
Oj vad roligt det var. Vi fick oss några härliga skratt och några fina skålar att ta med oss hem till Sverige. Det är kanske det här som jag älskar så med att vara på storstadssemester. Att man tvingas att göra saker, inte bara betala skyhöga pengar för att ligga på en solstol i två veckor. Även om det såklart också har sin charm, men efter en sådan här resa kommer vi hem med så många fler minnen och upplevelser. Det är sällan vi pratar om stränerna i Italien, men desto mer pratar vi om när vi fiskade på reven i Fiji, eller när vi klappade kängrus i Austrialien. 
 
 
Nu kommer vi alltid bli lite påminda om när vi åkte och drejade, för dessa skålar är nu på bränning och ska få lite färg sen ska de tas med hem. Valde en färg som ser ut som ljus ek. Vi får väl se om det blir så snyggt som jag föreställer mig. 
 
Vi ägnade sen hela söndagen åt att vandra i bergen/djungeln. Promenaden pågick över 4 timmar och tills benen var som spagetti på oss. Det gick uppåt, uppåt och mer uppåt. Men vilka fina platser vi kom till och vilka utsikter. Matsäck hade vi packat ner, och den åt vi medan jag badade fötterna i ett vattenfall.
 
 
 
Molnen låg ganska högt så det var svårt att med en iphonekamera fånga utsikten som var vid den här platsen. Men vi såg långt över Taipei, Taipei 101 skymtade långt där borta, Vi såg floden slingra sig genom staden och ut i havet och bergstoppar som ramade in staden. Vackert.
 
Idag är det Valborg, tror inte det kommer skymtas några brasor här borta. Däremot tänkte vi gå ut och äta lite lyxigt ikväll. Jag brukar vara väldigt bra på att hitta anledningar till att fira och lyxa till det lite, så idag är inget undantag. Trevlig Valborg till er.
 
Kram. 
 

Om

Min profilbild

Sara

RSS 2.0