Hem...Hem...

Hej.
Nu har jag hunnit varit hemma i snart två veckor. Livet i Taipei är nu ett fantastiskt minne, men inte längre min vardag. Det var lika jobbigt som alla gånger tidigare att stå på flygplatsen och säga hejdå till varandra för ytterligare en tid. Däremot var det med en liten skönare känsla i maggropen, för nu var det faktiskt sista gången.Vi har banne mig snart klarat av det här året. 
 
 
Efter en så pass lång tid utomlands njuter jag lite extra av det som man annars tar så förgivet i Sverige. Som att kunna dricka kallt, gott vatten direkt ur kranen. Det är verkligen en lyxvara som vi måste vara rädda om. Eller som att kunna känna doften av hägg, blommor, nyklippt gräs och sommar istället för föroreningar.

 
Nu har jag också flyttat tillbaka till lägenheten, som jag saknat den. Vår fina lägenhet, som är så perfekt för oss på alla sätt och vis. Inredningsplanerna börjar smidas igen efter att jag hållit med lite lugn på det planet lite för länge. Ny prenumeration på Sköna Hem är beställd, och det första jag troligen ska ta tag i är en ny sänggavel.
 
 
 
 
Hoppas ni får en fin dag. Så skriver jag säkert snart igen.
Kram.
 
 
 
 
 

Taipei och Yilan

Hej på er.
 
Efter ca 4 veckor av regn så tittade solen äntligen fram i helgen. Efterlängat och vi satte genast igång med att vara så mycket utomhus som möjligt och upptäcka ytterligare några platser tillsammans. Lördagen tillbringade vi i Taipei, medan vi på söndagen åkte mot Östkusten. Östkusten är nog enligt mig den finaste sidan av Taiwan även om jag inte hunnit se jättemycket av den. 
 
 
Det här stället ligger bara några tunnelbanestationer ifrån där vi bor. I lördags när vi var hade vattnet fantastiskt fin färg, och vi slog oss ner för en lunch och tittade såklart mest på varandra, men sneglade då och då på den fina utsikten. 
 
 
 
Snäcka till dessert. Vi vill inte vara långt i från varandra just nu, så vi hyrde en cykel i stället för två. En riktigt rolig upplevelse, aningen vinglig men tills sist fick vi koll på cyklen och cyklade en bra tur längst med det turkos/gröna vattnet. 
 
 
 
På söndagen hoppade vi över cykeln som färdmedel och hyrde motorcyel istället. Hej vad det gick, och vad vi fick se mycket. Landsbygd, enorma risfält, hav och stränder. En av det bästa utflykterna vi har gjort på den här resan. Det är det som är charmen när man är länge i ett land och redan klarat av allla turistattraktioner och istället kan komma närmare in i kulturen och möta den på riktigt inte bara via fotograferier och berättelser. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Det är svårt att fånga dessa omgvingar på bild. Jag hade velat dela dofter, ljud, känslan i maggropen med er när man sitter på en av dessa platser och bara tittar, faschineras, och fullkomligt översvämmas över hur vackert det här. 
 
Kram. 
 

Typiskt också

Ja det är väl typiskt att jag ska gå och bli sjuk nu, eller så var det bara meningen. Meningen att vi ska hålla oss inne, ligga under täcket, se på film efter film, äta gott och bara mysa. 
 
 
Med andra ord har det inte hänt särskilt mycket sedan sist. Inga utflykter att dela med mig av, mer än någon ynka utflykt till den här gatan för att köpa vatten. Jag kommer sakna alla gula taxibilar överallt, alla dessa skyltar kors och tvärs, trängseln på trottarerna och tempot som inte uppvisar någon brådska överhuvudtaget.
 
Regn, regn, och mera regn. Ja fy vad det regnar. Regnperioden starade tydligen igår men det har regnat nästan varje dag det senaste 3 veckorna. Så ni där hemma som tror att jag fortfarande lapar sol hela dagarna har fel. Jag beskådar regn vilket kan vara rätt fint det också lite beroende på vilket humör jag vaknar med. Fast om jag ska vara helt ärlig så är hela livet här borta bara så fantastiskt tillsammans med David att vädret är bara en bagatell och inte spelar någon som helst roll. 
 
 
 
Skakigt har det också varit på sista tiden. Taiwan drabbades av 10 jordbävningar under 1 dygn. Däremot märkte vi bara av två. Det är underligt det där hur allt helt plötsligt börja skaka, och hur fort man vänjer sig. Första gången började jag gråta och fick lite småpanik medan vi det sista gångerna bara konstaterat att det var en jordbävning och vänta på att skakningarna ska gå över. Men hur som ingen skada skedd. 
 
Kram. 
 
 
 
 

Bergsvandring och lera

Godmorgon.
 
Vi har ingen tv här borta och det är bara så skönt. Inget osocialt tv tittande utan istället sitter vi och äter frukost tillsammans, slurplar i oss kaffet i lugn och ro men framför allt så umgås vi på riktigt. Hade det inte varit för att jag ibland tycker att det är himla skönt att krypa ner under en filt i tvsoffan, så hade jag nog kastat ut den för länge sen. 
 
 
Frukost på sängen är bland det mysigaste jag vet. Kanske ännu bättre när frukosten är toppad med färsk mango. Mangon här är helt otrolig, och jag vet inte hur många kilo mango vi lyckats få i oss det senaste dagarna. Mangon har nämligen inte alltid säsong här utan dök upp nu i veckan på fruktmarknaden. Så nu äter vi tills det står ut ur öronen på oss.
 
Vi fortsätter att hitta på utflykter även om det börjar tappas av. Vi har gjort det vi känner att vi vill göra här i Taipei nu, vilket är skönt eftersom jag bara har några knappa veckor kvar. Hur är det möjligt att tre månader går så fort, men det innebär också att det inte är så länge tills han kommer hem igen. En riktigt roligt utflykt var när vi åkte och drejade.
 
 
Oj vad roligt det var. Vi fick oss några härliga skratt och några fina skålar att ta med oss hem till Sverige. Det är kanske det här som jag älskar så med att vara på storstadssemester. Att man tvingas att göra saker, inte bara betala skyhöga pengar för att ligga på en solstol i två veckor. Även om det såklart också har sin charm, men efter en sådan här resa kommer vi hem med så många fler minnen och upplevelser. Det är sällan vi pratar om stränerna i Italien, men desto mer pratar vi om när vi fiskade på reven i Fiji, eller när vi klappade kängrus i Austrialien. 
 
 
Nu kommer vi alltid bli lite påminda om när vi åkte och drejade, för dessa skålar är nu på bränning och ska få lite färg sen ska de tas med hem. Valde en färg som ser ut som ljus ek. Vi får väl se om det blir så snyggt som jag föreställer mig. 
 
Vi ägnade sen hela söndagen åt att vandra i bergen/djungeln. Promenaden pågick över 4 timmar och tills benen var som spagetti på oss. Det gick uppåt, uppåt och mer uppåt. Men vilka fina platser vi kom till och vilka utsikter. Matsäck hade vi packat ner, och den åt vi medan jag badade fötterna i ett vattenfall.
 
 
 
Molnen låg ganska högt så det var svårt att med en iphonekamera fånga utsikten som var vid den här platsen. Men vi såg långt över Taipei, Taipei 101 skymtade långt där borta, Vi såg floden slingra sig genom staden och ut i havet och bergstoppar som ramade in staden. Vackert.
 
Idag är det Valborg, tror inte det kommer skymtas några brasor här borta. Däremot tänkte vi gå ut och äta lite lyxigt ikväll. Jag brukar vara väldigt bra på att hitta anledningar till att fira och lyxa till det lite, så idag är inget undantag. Trevlig Valborg till er.
 
Kram. 
 

Födelsedag.

 
Hipp Hipp Hurra hördes det från många håll och kanter igår på min stora dag. Inte hade jag kunnat tro att en födelsedag skulle kunna bli så bra trots avståndet till nära och kära. Tur var det väl att jag hade en av mina kära här som uppvaktade mig på tok för mycket hela dagen, bortskämd var jag minst sagt.
 
Tårta på sängen förgylld av "fin" sång, och paket. Exakt som jag önskar att ha morgonen på min födelsedag. Sen fortsatta firandet hela dagen, telefonsamtal efter samtal, sms efter sms, och så många gratulationer på internet, fler än vad jag trodde jag hade vänner. TACK snälla ni.
 
 
Jag är ju bara så svag för små muffins, och dessa var ju bara helt otroligt söta och dessutom väldigt goda. En av gårddagens aktiviter gick till ett cupcakery. Där vi fullkomligt frossade i minimuffins och champagne. Rätt bra födelsedagsfika va? 
 
 
Ja om någon av er får föra er att besöka Taipei, Taiwan någongång så är Les Bebes CupCakery ett måste. 
 
Min tid som 25 år är nu förbi och det har varit ett händelserikt och väldigt bra år. Jag försökte igår att blicka tillbaka på året som gått och försökte sammanfatta det bästa av det här året, vilket var svårt. Det har ju hänt så mycket. Men skulle jag bara välja en sak så är det nog min viktresa och allt vet den har inneburit för mig.
Ett mycket gladare och stabilare jag, 20 kilo lättare, springer gansak lätt 1 mil, men framför allt att jag nu stolt kan säga att jag känner mig snygg och stolt över mig själv på ett sätt jag aldrig upplevt förut ♥.
 
 
 
Såklart när man blickar tillbaka på det senaste året blir man ju såklart väldigt nyfiken på det kommande året. 
Jag vet att jag kommer ta ett jämfotahopp upp i karriären när jag kom hem från den här resan. Jag vet att det kommer födas en liten krabat i min närhet som jag kommer älska mirakulöst mycket. Kanske är det också året som jag ska klara tjejklassikern med hejdundrades tider.  Ja vi får väl se hur året som 26-åring kommer att bli, en ska är jag säker på och det är att jag ser fram emot det kommande året och alla dess utmaningar och händelser.
 
 
Kram. 

Mängder av upplevelser men ingen påsk

Här firar vi inte påsk. Det närmaste påsken vi har kommit var när vi i veckan besökte IKEA och sprang på påskmust som jag givetvis inte kunde hålla fingrarna ifrån. Sen har jag ju fått ta del av mängder av påskmat på IG, oj vad gott det ser ut. Laxen, sillen, ägghalvorna, och ja gottegrisen i mig vaknade till liv av alla påskbilder. 
 
 
Här borta fortsätter det var helt underbart. Dock har vi haft en aningen turbulent vecka med lite onödigt mycket action. Min kära lyckades nämligen både bryta fingret och få en allerisk chock samma dygn så nu har jag fått bekanta mig med Taiwanesisk sjukvård. Någonting jag gärna hade undvikit. En akutmottagningen som man bara ser på amerikanskfilm var vår verklighet för ett dygn, och nu är vi lite extra tacksamma för den svenska sjukhusmiljön. Men han är på bättringsvägen och förhoppningsvis blir inte hans finger allt för krokigt, annars har jag lovat att älska honom ändå. 
 
 
 
 
Vår senaste utflykt var till Keelung som låg ungefär en 30 minuters bussresa från Taipei. Där möttes vi av fantastisk natur och stod länge och bara blickade ut över havet. Vi är så glada för allt vi får uppleva och att vi fått möjligheten att kunnat resa så mycket tillsammans som vi gjort. Såklart handlar allt om prioriteringar, vi har ingen bostadsrätt, inte heller en uppsjö av sparade pengar men vi har mängder av fina minnen och upplevelser i vår ryggsäck från jordens alla hörn. Någonting vi är så tacksamma för och aldrig hade velat ändra på. 
 
 
 
 
 
Nu är det mindre än en månad kvar för mig här borta. Det känns helt okej, även om jag drar mig lite för att åka hem och tvingas säga hejdå igen. Det är ju bara för jobbigt och det känns som om vi har gjort det tillräckligt nu. Fast när jag tänker på att vi totalt klarat av 14 månader med varandra på andra sidan jorden, känns inte 3 månader som en jätteutmaning. 
 
Nu ska jag njuta av min sista tid här lite extra, och jag hoppas att ni har en riktigt mysig påsk där hemma. 
Kram. 
 
 

Ingeting är som hemma och jag fullkomligt älskar det.

 
Jag har det fortfarande helt underbart. Nu har vi haft besök i över två veckor och det har varit fantastiskt kul att få  visa upp och dela med sig att vårt liv här borta till mina svärföräldrar. Jag tror och hoppas att de är väldigt nöjda med sin semester.
 
 
Det är nästan fånigt hur bra jag har det. Avskaft nagellack, bruna bena, sol nästan varje dag, 27 grader om dagarna. Det är inte så noga med någonting utan jag tar dagarna exakt som det kommer. Massvis med tid som jag kan ägna åt bara mig själv. Det här är en semster jag nog aldrig kommer glömma. 
 
 
 
Även om jag allt som ofta ser detta som min semester, har jag nu ägnat så pass lång tid i det här landet att det faktiskt börjar kännas som om jag bor här. Det är inte längre så främmande. I bland måste jag nypa mig lite extra hårt i armen för att inte glömma bort att det är riktigt som jag är på andra sidan jorden och har möjligheten att upptäcka så mycket. Just den dagen när jag promenerade förbi dessa spelande killar slog det mig, oj wow, ja jag är faktiskt utomlands och ingenting är som hemma och jag fullkomligt älskar det. Jag, tjejen som är så hemmakär.
 
 
 
Jag trodde nog att jag skulle längta hem betydligt mycket mer än vad jag gör. Jag saknar mina vänner och min familj såklart. Men när jag kikar in på facebook eller på instagram och påminns om livet där hemma, så skulle jag ljuga om jag säger att jag blir avundsjuk och längtar hem. Nej tack säger jag till den svenska vardagen, ett tag till.
 
Vet att ni är några som undrar vad jag sysslar med på dagarna. Ja, nu när jag tar dagarna lite som de kommer brukar det resultera i mängder av olika aktviteter och utflykter. I bland besökare jag/vi någon bergstopp och kikar in ustikter, badar kanske i någon varmkälla, eller så cyklar jag en tur längst med river side. Tränar en heldel, springer några kilometer här och där. I dag bestämde jag mig för att åka på badhus och simma i en timme. Jag provar massvis med ny mat, äter frukt så det står ut i öronen på mig. Kollar in de mesta fula plaggen som troligen gjorts i denna värld, hittar guldkorn som jag måste shoppa. Målar naglarna. Lockar håret och plattar det snart därpå. Solar på takterassen. Jag läser böcker. Hänger i parker, letar efter sköldpaddor. Skrattar åt välklippta hundar med kläder på. Smälter inombords av alla söta barn som lever här. Försöker lära mig några ord kinesiska. Besöker tehus. Ler åt alla damer som fullkomligt älskar mig.  
 
Ja ni hör, jag har fullt upp med helt oviktiga saker. 
 
 
 
 
 
 
 
Ja en lite update sedan sist. Undra vad jag ska göra i morgon?...
 
Kram.
 
 

Uteservering och Lemonad

Hej.
Vad kul att ni har blivit så många som tittar in här och att ni är nyfikna på hur mitt liv här borta ser ut. Nu sitter jag på en uteservering på ett ställe som ligger på vår gata och dricker lemonad. Ja ni hör ju hur jobbigt jag har det. 
 
Det känns att sommaren mer och mer börjar komma till Taipei. Det har varit riktigt fint väder de senaste dagarna och jag har kunnit njutit av solen flera dagar de senaste. 
 
 
Den här veckan har jag pratat med flera av mina vänner där hemma. Det var verkligen kul att få höra ifrån er, och när jag kommer hem ska vi umgås och tjattra i timmar som bara vi kan. På fredag dyker David´s föräldrar upp, dem ska vara här i över två veckor. Vi längtar så vi håller på att spricka, speciellt David som inte träffat dom sedan han lämnade Sverige i slutet på Augusti. Bara för en liten stund sedan konstaterade han för mig att inte i morgon men nästa dag då är dom här. - Ja sa jag med ett leende och fick ett ännu större leende tillbaka. Det kommer med all säkerhet bli ett kärt återseende. 
 
 
Den största delen av tiden här borta är det bara jag och han på bilden. Vi umgås ungefär 20 timmar på ett dygn, någonting som med stor säkerhet kunnat vara rätt påfrestande. Men vi funkar väldigt bra ihop, vi pratar, vi sitter tysta, vi skrattar, vi fascineras över någonting och förundras över någonting annat. Vi skrattar faktiskt väldigt ofta tillsammans, men då kanske åt olika saker. Han är lite för långsam på morgonen, och jag pratar nog lite för mycket ibland. Men trots det så är vi varandras bästa vänner, och varandras stora kärlek. 
 
På söndag fyller han dessutom år, så i morgon ska jag nog bege mig ut på presentjakt. Av någon anledning känns det som en liten större utmaning än den stora utmaning det ibland kan vara på hemmaplan.
 
 
Vi har bestigit ett berg i veckan. Ja inte ett jättestort berg men det kallades iaf för ett berg, närmare sagt Elefantberget. Det var hundratals trappsteg och träningsvärken i mina vader håller fortfarande i sig trots att det nu var några dagar sedan. Jag vet att jag tjatar lite om utsikten på takterasen men Elefantsberget utsikt var lite mer och skryta med. När vi stod där på en utsiktsplats i berget (nästan som i djungeln) kunde man höra fåglarna vissla samtidigt som man hörde sorlet från staden nedanför.  Tutande bilar, gasande mopeder och högljudda taiwanser är ett ständigt ljud här, men det stör mig inte det minsta. För det är bara ett bevis på att den här staden är så levande och med så mycket puls. Storstadspulsen kan faktiskt vara riktigt härlig.
 
Kram.
 
 
 
 
 

Pittoreskt men samtidigt väldigt primitivt

Nu sitter jag här igen framför datorn och ska försöka dela med mig av min vardag och höjdpunkterna sedan sist. Jag har varit här över en månad, en månad som fullkomligt sprunigt fram i tiden. Varje dag upplever jag någonting nytt, samtidigt som känslan av att det här har jag gjort förut börjar infinna sig allt oftare. Den känslan har jag saknat, jag är inte längre lika vilse.
 
Jag börjar förstå vad kassörskan på Welcome säger till mig när jag betalar mina saker. Jag vet hur jag köper en biljett till tunnelbanan. Jag börjar hitta i området.  Jag vet vilka nudlar jag gillar och inte gillar. Jag börjar också inse det faktum att taiwanserna kommer gå i jacka när jag går i skjorts. Men det är okej, jag får acceptera det. Jag vill inte svettas. 
 
 
Den här parken ligger ungefär 10 minuters promenad från där vi bor. Har redan hunnit besöka den några gånger och varje gång fascineras jag över palmerna. Egentligen är det väl som vilket träd som helst, men jag tror att dom påminner mig lite om att jag är utomlands och den tacksamhet jag har för möjligheten att kunna vara här.
 
 
I parken är det ofta fullt av människor, unga som gamla som promenerar. Fotbollspelande små knoddar som ibland spelade fotboll men också mitt i matchen bestämde sig att för att leka med ekorrarna som sprang förbi, eller leta myror i gräset. Charmigt. 
 
 
De flesta husen här är väldigt slitna, grå och skulle med stor säkerhet behöva genomgå en fasadrenovering. Jag skulle nog beskriva det lite som pittoreskt och samtidigt väldigt primitivt. Men mitt bland allt detta dyker det upp riktiga små guldkorn. Här var ett litet maccaron ställe som lika gärna kunnat haft sin plats på en sidogata till Champrs Elysees i Paris. Den här blandingen att nytt och gammalt är ju bara alldeles, alldeles underbart. 
 
 
Samma sak gäller resturangerna. Det finns restauranger där man sitter på plaststolar och där allt är väldigt enkelt och torftigt men där maten är fantastisk. Samtidigt som resturangen brevid kan vara väldigt trendigt inredd och i framkanten på den inredningsdesign som vi har i Norden förtillfället.
 
 
Redan innan jag "flyttade" hit hade jag en filosofi om att jag skulle kunna köpa mängder av blommor till lägenheten. Billigt, och att det skulle finnas en hel uppsjö av blommor att välja mellan. Riktigt det kan man också. Vi besökte blomstermarknaden i helgen som är lördag-söndag varje vecka. Det var så billigt och så fint att jag höll på att kikna. Så i helgen som kommer ska jag köpa blomor. 
 
 
 
 
Fick ett mms av mamma igår kväll om att det var snö hemma i Sverige igen. Inge vidare kan jag tro. För gissar på att ni är sugna på vår. Den dyker nog upp snart får vi hoppas. Nu ska jag springa ner och köpa mig en kaffe.
 
Ha det bra och var rädda om er.
Kram.

Inte framme

 
Jag tror att jag någorlunda har hittat mig själv. I allafall vissa dagar. Några dagar lite mer inklistrad och tillgjorda än andra. Men till största del vet jag vem jag är.
 
Jag är en person som kan arbeta hundrafemtioprocent men också vara hundrafemtioprocent off. Ledig, jag menar hur svårt kan det vara. Att tillbringa dagar med att göra ingenting alls. Att få strosa runt i pyamasen oförskämt länge. Att få läsa ut alla böcker jag för länge sedan påbörjade. Promenera i min ensamhet med favoritlåten på repeat i öronen. Sova mitt på dagen. Fotografera samma vy onödigt länge för att hitta den perfeka vinkeln. Men jag ska berätta för er att det är en jäkla utmaning. Inte att vara ledig i sig, det löste sig genom att snällt be om en signatur på ett tjänstedighetsintyg. Utmaningen är att hitta njutningen i att vara ledig. Ledigheten stressar mig mer än arbetet på hundrafemtioprocent.
 
Jag försöker så gott jag kan att vara ledig. Meditera har jag hört ska vara bra för att lyckas varva ner. Sätter mig sådär fånigt med benen i kors och här ska jag sitta i fem minuter, tyst och försöka föra tanken till ingenting. 
Fem minuter var enligt google den rekommenderade tiden för nybörjare. Det här fixar jag lärt hör jag mitt ego säga. Efter 1 minut och 25 sekunder tänker jag, oj måste glömt att ställa klockan på de där nybörjarminuterna. Men nej, jag klarade inte av att göra ingenting i mer än 1 minut och 25 sekunder. 
 
En av förhoppningarna med mina 3 månader av ledighet är att kunna bli sådär skönt off. Att kunna njuta av friheten av att bara vara jag, och inte behöva ständigt aktivitet runt omkring mig. Idag är jag inte framme. Förmodligen kommer jag inte ens halvvägs, men kanske kommer jag inom en snar framtid stundvis kunna uppleva friheten av att bara vara jag.  Att jag i uppelvelsen av den friheten är i ett land där jag är så vilse kommer då längre inte ha någon betydelse. 
 
Kram.

Lyx i den lyxiga vardagen

När jag trodde att jag inte kunde få det så mycket bättre. En stor takterass för mig själv, 27 grader strålande sol, och i ett helt nytt land med så mycket att upptäcka. Bestämde vi oss för lite extra lyx, vi tog en spontanare till Thailand och närmare sagt Phuket. Vi bokade biljetter två dagar innan avresa sen bar det av mot massor av sol, bad och fantastisk mat i 6 underbara dagar. 
 
 
Stränder som det omöjligt går att titta sig mätt på, så varmt i vattnet att det knappt svalkade och inte ett moln på himlen. Vi var i paradiset. 
 
 
Vi gjorde nästintill ingenting under våra dagar i Thailand. Vi låg till största del i skuggan med en bra bok. Jag slukades fast i Martin Schibbye och Johan Perssons bok 438 dagar. En mycket läsvärd bok som åskådligör diktaturen genom en berättelse som man knappt kan tro utspelat sig. 
 
 
 
 
 
Vi hade inte bokat något boende innan vi reste till Phuket utan bestämde oss för att ordna detta på plats. Efter lite letande fastnade vi båda för detta fyrstjärninga hotell. Det fanns ingenting att klaga på utan var alldelses utmärkt för oss. 
 
Den här resan erbjöd exakt det som vi önskade oss, några dagar i paradiset. Det kunde dock inte undgå oss att flera gånger under resa tänka på vad det som nu var ett paradis för oss för några år sedan förvanlades till ett rent helvete för så många människor. Jag pratar givetvis om Tsunamin som sköljde över Phuket. Det var som att jag hade en stor sten i hjärtat och tårar i ögongloben när vi varje dag passerade Phuket´s sjukhus för att promenera ner till stranden. Eller när vi en kväll promenerade till solnedgången nere vid havskanten vid Patong Beach. 
Tankarna gick till er drabbade flera gånger under resa och jag är övertygad om att varje gång vi kommer tänka på den här resan kommer tsunamin´s offer vara någonting vi ägnar tankar åt. Trots så många år efter var det verkligen fortfarande påtagligt med all rätt, det var en världskatastrof vi aldrig ska glömma. 
 
 
Nu är vi tillbaka i Taipei igen, och jag kan knappt tro det men snart är det 1 månad sedan jag lämnade Sverige. Tiden går lite väl fort nu va?  
 
Vi hörs snart igen.
Kram. 
 
 

Första veckan

 
Nu har jag varit i Taiwan, Taipei i 1 vecka. Den här veckan har redan hunnit bjuda på så mycket och jag trivs bättre än jag vågade hoppats på. Nu sitter jag på balkongen i 23 graders värme i bikini och äter färsk frukt från fruktmarknaden. Fruktmarknaden är nedanför vårt hus och föreberedelserna startar redan vid 05.00 på morgonen för att sedan fyllas av folk fram till 12.00 tiden. Fruktmarknaden är otroligt charmig och det finns mängder av exotiska frukter att handal med sig hem. 
 
 
Jag har inte hunnit utforska så väldigt mycket av området där vi bor, svensk som jag är lapar jag mest sol hela dagarna. Däremot har jag bestämt mig för att jag snart ska börja utforska området lite mer på egen hand medan David är i skolan.  
 
 
 
Här bor vi, lägenheten är ganska liten men vi hade inte kunnat ha det bättre. Den ligger i ett trevligt område, på en ganska lugnt trafikerad gata men med närhet till allt man kan tänkas behöva. Mataffärer till höger och vänster, restauranger, shopping, och fina parker, och kanske bäst av allt ett fint promenadstråk vid floden. 
 
Lägenheten ligger på våning 4 av 9 våningar i huset. Vilket jag var riktigt tacksam för när vi för några dagar sedan vaknade av en jordbävning. Hade inte kunnat föreställa mig att det skulle skaka så mycket som det gjorde. Det var ingen trevlig upplevelse men nu vet jag hur det känns. Allt gick bra med oss och det var ingen fara på något sätt mer bara obehagligt.
 
Huset har en helt fantastiskt takterass med en utsikt över hela Taipei (nästan iaf). Där kan jag hänga länge på dagarna, ska bara försöka hitta några sköna stolar att inreda den med så det blir ännu skönare häng där uppe. 
 
 
 
 
Det är så fantatiskt att äntligen få vara här. Det finns så mycket på andra sidan jorden att upptäcka och ta del av. Sverige är fantastiskt på många sätt, men att se hela världen som sin plattform och vara öppen för att möta andra människor och kulturer är något alla som har möjligheten borde göra. 
 
Ha en fin dag så hörs vi snart igen.
Kram. 
 

Viktnedgången

Hej.
Jag har lovat några av er att det skulle komma ett inlägg om hur jag lyckats gå ner i vikt och här kommer det. 
Först vill jag klargöra att det här är inget facit, något rätt eller fel utan bara en berättelse om hur jag gjort, hur jag har mått, mina motgångar och framsteg. Jag har fått mängder av frågor, nyfikenhet och inte tala om alla komplimanger om mitt nya utseende. Ja för visst är det ett nytt utseende, måste erkänna att jag knappt känner igen mig själv på bilderna som är tagna för 7 månader sen. 
 
 
       
 
Jag har varit överviktig "mullig" så länge jag kan minnas, faktiskt riktigt överviktigt nu när jag ser tillbaka. Tyckte dock aldrig det förut utan jag var bara inte smal som alla andra men såg mig aldrig som så stor som jag ser mig nu när jag tittar tillbaka på bilderna.  
 
Vad fick mig att bestämma mig? Väldigt svårt att säga. För mig var det så att jag var i rätt period i livet på grund av många olika anledningar. Jag var redo för att göra ett seriöst försök. Vi satt hemma en kväll och jag sa till David att jag vill gå ner i vikt, jag är trött på att vara tjock. Sen började det. Den dagen  27/5-2013 ställde jag mig på vågen och den visade 86.7 kg på mina 163 cm långa. Enligt BMI så tillhörde jag kategorin fetma. 
 
Träna det hade jag gjort länge, men aldrig så målfokuserat som den här gången. Nu i efterhand så har jag sagt att det har varit en väldigt lätt match, att jag inte fått slita så mycket för det. När jag tänker efter har jag slitit mycket. Jag har gråtit flera gånger av utmattning, hulkat i löpspåren, tagit ipren för träingsvärk. Tränat 4-5 dagar i veckan, pass som har varit riktigt riktigt hårda varje gång. Jag började lära mig springa. Att lära sig springa och kunna njuta av det gjorde mycket för mitt självförtroende. Jag började på 1 km och led rakt igenom den kilometern som tog nästan 9 minuter för mig att "springa" för att nu vara uppe i 10 km på snart under en timme. 
 
  
 
Träningen har dock inte varit det mest avgörande för mig. Utan som så många sagt var kosten det avgörande. Jag tyckte att jag åt som alla andra, rätt nyttigt inge godis i veckorna utan unnade mig på helgen. Tills jag började använda mig av appen shapeup och räkna mina kalorier. Den gav mig en medvetenhet jag inte hade, min  tidigare enligt mig nyttiga dag som bestod av nästan 3500- 6000 kalorier byttes ut mot dagar där jag åt 1200 kalorier/dag. Det handlade om att jag skulle hitta kalorisnål mat. Sallad blev min nya grej och soppor och inget unnande på helgerna.
 
Jag scannade allt, för att se om jag hade råd med kalorierna och höll mig till punkt och pricka på mina 1200 kalorier om dagen. Det blev en rolig grej och jag scannade högt och lågt och det blev en sport av det. Appen och jag gick hand i hand i ca 4 månader. Sen gick det på automatik och den har lärt mig mycket. Ibland åker den fram även i dag för att kontrollera valet av bäst flingor etc. 
 
Vikten? Jag vägde mig 1 gång/vecka men måttbandet blev det som inspirerade mig mest. Jag gick ner ca 1 kg i veckan, vissa veckor 0.4 kg medan andra 1,7 kg och ibland stod det helt still. Däremot stod måttbandet aldrig still. Vill ni gå ner i vikt, mät er det är en enorm belöning.
 
29/8-2013, 3 månader efter starten vägde jag 76,6 kg. dvs. -10 kg. Det gick riktigt fort i början vilket såklart peppade mig att fortsätta. Här hade jag gammalt löprekord på 7,4 km. 
 
Resultatet: Idag är jag långt ifrån den Sara som ni träffade på den 27 maj 2013. Mycket har ändrats både på insidan och det yttre. De inre känslorna och hur jag känner mig är nog antagligen det jag utstrålar, och TACK som fan för alla komplimanger, alla värmande ord och allt stöd. (japp nu kom tårarna). Har aldrig fått höra så många vackra komplimanger som nu varje dag. Jag vet att jag gjort detta själv, det var jag som bestämde mig, det är jag som sprungit upp för dom där jävla backarna och lyft den tunga skivstången. Men utan ditt stöd David hade det inte varit möjligt.
 
I dag kan jag stolt säga att jag väger 66 kg dvs mitt BMI visar nu normalvikt. Den 7 januari 2014 hade jag gått ner 20 kg och därmed nått mitt mål.  
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den här förändringen är inte slut här. Jag kommer alltid behöva tänka på vad jag äter, att jag rör på mig osv. Fast nu handlar det inte om att göra det för att gå ner mer i vikt utan för att få behålla det jag arbetat fram.  Det finns mycket mer jag hade kunnat dela med mig av och ni får gärna mejla och fråga om det är något, eller skriv en kommentar så fler kan få ta del av mit svar. 
 
Kram. 

Taiwan

 
Hej.
Vilken semester jag har haft, och vilken underbar känsla att äntligen kunna få krama om min efterlängtade David. Vi har njutit av varenda sekund och ett litet leende har fått det att pirra i kroppen. Jag tror att de känslor och dom stunderna som vi får dela tillsammans nu aldrig hade varit så underbara om inte situationen är som den är. Vi kan inte ta varandra för givet, vi kan inte slösa bort en enda minut, vi kan inte säga att vi älskar varandra en gång för lite, utan det är nu vi har varit tillsammans och det har vi banne mig tagit till vara på. 
 
 
Nu är det snart dags för mig att bege mig hem till Sverige igen. Det väntas några veckor med viber, skype och allt annat som gör vi kan hålla kontakten. Vi försöker vara så starka som vi kan, och för er alla som är imponerande över hur duktiga vi är, och hur starkt vårt förhållande är så kan jag meddela att det här är den tunga biten. Vi är inte särskilt kaxiga när vi tvingas säga hejdå. 
 
 
Vilka platser han har tagit mig till, den ena mer romantiskt än den andra. Det är omöjlit att kunna välja ut en höjdpunkt. Det bästa med den här resan har inte varit någon plats, eller någon upplevelse utan det har varit att jag fått se att han har det bra här borta, och det är det viktigaste för mig. 
 
 
Visst kommer jag ta med mig mängder av fina upplevelser hem. En utflykt i bergen med linbana är en av dessa. 
 
 
 
 
 
Den helt ensamma stranden i Kenting en annan. Det var otroligt lite folk och det kändes som extrem lyx. Vi badade, solade, promenerade på stranden hand i hand och pratade. Med andra ord hade vi det mer än underbart. 
 
 
Vi åkte moped ner till den sydligaste spetsen av Taiwan. Taiwan är ett väldigt vackert land. Det är grönt, kuperat och vattnet är turkosa. Det har inte funnits mycket att klaga på alls. Vi har verkligen njutit av varenda litet ögonblick. 
 
 
Solnedgångar har varit en återkommande aktivitet på den här semestern. Det är någonting speciellt med solnedgångar och att dessutom ha fått se solen gå ner på folktomma stränder med den person jag älskar allra mest, finns det ju nästan inga ord för. 
 
 
 
Utsikter har också varit ett kännetecken för dom har dagarna. "Åh, titta David. Titta, wow, ååh" Jajjemen så har det låtit. Den första bilden är tagen från takterassen på lägenheten, och den andra bilden tog vi igår kväll när vi var uppe i Taipei 101, 508 meter upp i luften. 
 
 
Jag är så lycklig över att få vara med om allt detta, att få känna dom känslorna som jag känner för David och vårt förhållande. Att få uppleva den känslan av styrka som ett distansförhållande ger. Jag är glad att vi är så starka att vi låter varandra förverkliga våra drömmar och att vi ger varandra möjligheterna. 
 
Kram. 
 
 
 

Saker att sukta efter...

Hej,
Den här hösten som skulle vara jobbig, ganska tung och ensam har snarare blivit tvärtom. Hösten har varit finare än någonsin, flytit på exakt som den ska, och jag är allt annat en ensam även, om jag såklart saknar en viss David väldigt mycket. 
 
Det känns som om jag har haft saker för mig varje ledig stund den senste tiden, och det fortsätter så en tid framåt. Kul, det här med att leva fullt ut i nuet har nog aldrig varit min grej. Det är ju så himla härligt att längta, planera och se fram emot vad som komma ska. Jag längtar just nu väldigt mycket efter semester, men snart ligger jag på den stranden, och fullkomligt njuter av att vara ledig. Jag ser dock inte lika mycket fram emot att flyga själv, men det är någonting man ska prova och förhoppningsvis kommer det gå riktigt bra. 
 
Den här helgen har jag haft besök av mamma. Vi har som vanligt skrattat, ätit gott, ordnat med någon av alla mina projekt jag bara måste ha en mamma till och smygsovit i soffan. Vet ni vad jag tycker hör helgen till?
Nämligen att få somna i soffan, och bli väckt för att gå in och lägga mig så där trött så jag nästan somnar på golvet påväg till sängen. Det är så mysigt. Den senaste tiden när jag nu bott själv vågar jag inte somna i soffan, möjligen rädd för att inte vakna och ta mig till sängen. Men den här helgen passade jag på och oj vad jag trivdes.
 
Kul att titta in här ibland även om det inte är fullt så frekvent som det varit förr.
Kram. 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Sara

RSS 2.0