Mängder av upplevelser men ingen påsk

Här firar vi inte påsk. Det närmaste påsken vi har kommit var när vi i veckan besökte IKEA och sprang på påskmust som jag givetvis inte kunde hålla fingrarna ifrån. Sen har jag ju fått ta del av mängder av påskmat på IG, oj vad gott det ser ut. Laxen, sillen, ägghalvorna, och ja gottegrisen i mig vaknade till liv av alla påskbilder. 
 
 
Här borta fortsätter det var helt underbart. Dock har vi haft en aningen turbulent vecka med lite onödigt mycket action. Min kära lyckades nämligen både bryta fingret och få en allerisk chock samma dygn så nu har jag fått bekanta mig med Taiwanesisk sjukvård. Någonting jag gärna hade undvikit. En akutmottagningen som man bara ser på amerikanskfilm var vår verklighet för ett dygn, och nu är vi lite extra tacksamma för den svenska sjukhusmiljön. Men han är på bättringsvägen och förhoppningsvis blir inte hans finger allt för krokigt, annars har jag lovat att älska honom ändå. 
 
 
 
 
Vår senaste utflykt var till Keelung som låg ungefär en 30 minuters bussresa från Taipei. Där möttes vi av fantastisk natur och stod länge och bara blickade ut över havet. Vi är så glada för allt vi får uppleva och att vi fått möjligheten att kunnat resa så mycket tillsammans som vi gjort. Såklart handlar allt om prioriteringar, vi har ingen bostadsrätt, inte heller en uppsjö av sparade pengar men vi har mängder av fina minnen och upplevelser i vår ryggsäck från jordens alla hörn. Någonting vi är så tacksamma för och aldrig hade velat ändra på. 
 
 
 
 
 
Nu är det mindre än en månad kvar för mig här borta. Det känns helt okej, även om jag drar mig lite för att åka hem och tvingas säga hejdå igen. Det är ju bara för jobbigt och det känns som om vi har gjort det tillräckligt nu. Fast när jag tänker på att vi totalt klarat av 14 månader med varandra på andra sidan jorden, känns inte 3 månader som en jätteutmaning. 
 
Nu ska jag njuta av min sista tid här lite extra, och jag hoppas att ni har en riktigt mysig påsk där hemma. 
Kram. 
 
 

Ingeting är som hemma och jag fullkomligt älskar det.

 
Jag har det fortfarande helt underbart. Nu har vi haft besök i över två veckor och det har varit fantastiskt kul att få  visa upp och dela med sig att vårt liv här borta till mina svärföräldrar. Jag tror och hoppas att de är väldigt nöjda med sin semester.
 
 
Det är nästan fånigt hur bra jag har det. Avskaft nagellack, bruna bena, sol nästan varje dag, 27 grader om dagarna. Det är inte så noga med någonting utan jag tar dagarna exakt som det kommer. Massvis med tid som jag kan ägna åt bara mig själv. Det här är en semster jag nog aldrig kommer glömma. 
 
 
 
Även om jag allt som ofta ser detta som min semester, har jag nu ägnat så pass lång tid i det här landet att det faktiskt börjar kännas som om jag bor här. Det är inte längre så främmande. I bland måste jag nypa mig lite extra hårt i armen för att inte glömma bort att det är riktigt som jag är på andra sidan jorden och har möjligheten att upptäcka så mycket. Just den dagen när jag promenerade förbi dessa spelande killar slog det mig, oj wow, ja jag är faktiskt utomlands och ingenting är som hemma och jag fullkomligt älskar det. Jag, tjejen som är så hemmakär.
 
 
 
Jag trodde nog att jag skulle längta hem betydligt mycket mer än vad jag gör. Jag saknar mina vänner och min familj såklart. Men när jag kikar in på facebook eller på instagram och påminns om livet där hemma, så skulle jag ljuga om jag säger att jag blir avundsjuk och längtar hem. Nej tack säger jag till den svenska vardagen, ett tag till.
 
Vet att ni är några som undrar vad jag sysslar med på dagarna. Ja, nu när jag tar dagarna lite som de kommer brukar det resultera i mängder av olika aktviteter och utflykter. I bland besökare jag/vi någon bergstopp och kikar in ustikter, badar kanske i någon varmkälla, eller så cyklar jag en tur längst med river side. Tränar en heldel, springer några kilometer här och där. I dag bestämde jag mig för att åka på badhus och simma i en timme. Jag provar massvis med ny mat, äter frukt så det står ut i öronen på mig. Kollar in de mesta fula plaggen som troligen gjorts i denna värld, hittar guldkorn som jag måste shoppa. Målar naglarna. Lockar håret och plattar det snart därpå. Solar på takterassen. Jag läser böcker. Hänger i parker, letar efter sköldpaddor. Skrattar åt välklippta hundar med kläder på. Smälter inombords av alla söta barn som lever här. Försöker lära mig några ord kinesiska. Besöker tehus. Ler åt alla damer som fullkomligt älskar mig.  
 
Ja ni hör, jag har fullt upp med helt oviktiga saker. 
 
 
 
 
 
 
 
Ja en lite update sedan sist. Undra vad jag ska göra i morgon?...
 
Kram.
 
 

Uteservering och Lemonad

Hej.
Vad kul att ni har blivit så många som tittar in här och att ni är nyfikna på hur mitt liv här borta ser ut. Nu sitter jag på en uteservering på ett ställe som ligger på vår gata och dricker lemonad. Ja ni hör ju hur jobbigt jag har det. 
 
Det känns att sommaren mer och mer börjar komma till Taipei. Det har varit riktigt fint väder de senaste dagarna och jag har kunnit njutit av solen flera dagar de senaste. 
 
 
Den här veckan har jag pratat med flera av mina vänner där hemma. Det var verkligen kul att få höra ifrån er, och när jag kommer hem ska vi umgås och tjattra i timmar som bara vi kan. På fredag dyker David´s föräldrar upp, dem ska vara här i över två veckor. Vi längtar så vi håller på att spricka, speciellt David som inte träffat dom sedan han lämnade Sverige i slutet på Augusti. Bara för en liten stund sedan konstaterade han för mig att inte i morgon men nästa dag då är dom här. - Ja sa jag med ett leende och fick ett ännu större leende tillbaka. Det kommer med all säkerhet bli ett kärt återseende. 
 
 
Den största delen av tiden här borta är det bara jag och han på bilden. Vi umgås ungefär 20 timmar på ett dygn, någonting som med stor säkerhet kunnat vara rätt påfrestande. Men vi funkar väldigt bra ihop, vi pratar, vi sitter tysta, vi skrattar, vi fascineras över någonting och förundras över någonting annat. Vi skrattar faktiskt väldigt ofta tillsammans, men då kanske åt olika saker. Han är lite för långsam på morgonen, och jag pratar nog lite för mycket ibland. Men trots det så är vi varandras bästa vänner, och varandras stora kärlek. 
 
På söndag fyller han dessutom år, så i morgon ska jag nog bege mig ut på presentjakt. Av någon anledning känns det som en liten större utmaning än den stora utmaning det ibland kan vara på hemmaplan.
 
 
Vi har bestigit ett berg i veckan. Ja inte ett jättestort berg men det kallades iaf för ett berg, närmare sagt Elefantberget. Det var hundratals trappsteg och träningsvärken i mina vader håller fortfarande i sig trots att det nu var några dagar sedan. Jag vet att jag tjatar lite om utsikten på takterasen men Elefantsberget utsikt var lite mer och skryta med. När vi stod där på en utsiktsplats i berget (nästan som i djungeln) kunde man höra fåglarna vissla samtidigt som man hörde sorlet från staden nedanför.  Tutande bilar, gasande mopeder och högljudda taiwanser är ett ständigt ljud här, men det stör mig inte det minsta. För det är bara ett bevis på att den här staden är så levande och med så mycket puls. Storstadspulsen kan faktiskt vara riktigt härlig.
 
Kram.
 
 
 
 
 

Pittoreskt men samtidigt väldigt primitivt

Nu sitter jag här igen framför datorn och ska försöka dela med mig av min vardag och höjdpunkterna sedan sist. Jag har varit här över en månad, en månad som fullkomligt sprunigt fram i tiden. Varje dag upplever jag någonting nytt, samtidigt som känslan av att det här har jag gjort förut börjar infinna sig allt oftare. Den känslan har jag saknat, jag är inte längre lika vilse.
 
Jag börjar förstå vad kassörskan på Welcome säger till mig när jag betalar mina saker. Jag vet hur jag köper en biljett till tunnelbanan. Jag börjar hitta i området.  Jag vet vilka nudlar jag gillar och inte gillar. Jag börjar också inse det faktum att taiwanserna kommer gå i jacka när jag går i skjorts. Men det är okej, jag får acceptera det. Jag vill inte svettas. 
 
 
Den här parken ligger ungefär 10 minuters promenad från där vi bor. Har redan hunnit besöka den några gånger och varje gång fascineras jag över palmerna. Egentligen är det väl som vilket träd som helst, men jag tror att dom påminner mig lite om att jag är utomlands och den tacksamhet jag har för möjligheten att kunna vara här.
 
 
I parken är det ofta fullt av människor, unga som gamla som promenerar. Fotbollspelande små knoddar som ibland spelade fotboll men också mitt i matchen bestämde sig att för att leka med ekorrarna som sprang förbi, eller leta myror i gräset. Charmigt. 
 
 
De flesta husen här är väldigt slitna, grå och skulle med stor säkerhet behöva genomgå en fasadrenovering. Jag skulle nog beskriva det lite som pittoreskt och samtidigt väldigt primitivt. Men mitt bland allt detta dyker det upp riktiga små guldkorn. Här var ett litet maccaron ställe som lika gärna kunnat haft sin plats på en sidogata till Champrs Elysees i Paris. Den här blandingen att nytt och gammalt är ju bara alldeles, alldeles underbart. 
 
 
Samma sak gäller resturangerna. Det finns restauranger där man sitter på plaststolar och där allt är väldigt enkelt och torftigt men där maten är fantastisk. Samtidigt som resturangen brevid kan vara väldigt trendigt inredd och i framkanten på den inredningsdesign som vi har i Norden förtillfället.
 
 
Redan innan jag "flyttade" hit hade jag en filosofi om att jag skulle kunna köpa mängder av blommor till lägenheten. Billigt, och att det skulle finnas en hel uppsjö av blommor att välja mellan. Riktigt det kan man också. Vi besökte blomstermarknaden i helgen som är lördag-söndag varje vecka. Det var så billigt och så fint att jag höll på att kikna. Så i helgen som kommer ska jag köpa blomor. 
 
 
 
 
Fick ett mms av mamma igår kväll om att det var snö hemma i Sverige igen. Inge vidare kan jag tro. För gissar på att ni är sugna på vår. Den dyker nog upp snart får vi hoppas. Nu ska jag springa ner och köpa mig en kaffe.
 
Ha det bra och var rädda om er.
Kram.

Inte framme

 
Jag tror att jag någorlunda har hittat mig själv. I allafall vissa dagar. Några dagar lite mer inklistrad och tillgjorda än andra. Men till största del vet jag vem jag är.
 
Jag är en person som kan arbeta hundrafemtioprocent men också vara hundrafemtioprocent off. Ledig, jag menar hur svårt kan det vara. Att tillbringa dagar med att göra ingenting alls. Att få strosa runt i pyamasen oförskämt länge. Att få läsa ut alla böcker jag för länge sedan påbörjade. Promenera i min ensamhet med favoritlåten på repeat i öronen. Sova mitt på dagen. Fotografera samma vy onödigt länge för att hitta den perfeka vinkeln. Men jag ska berätta för er att det är en jäkla utmaning. Inte att vara ledig i sig, det löste sig genom att snällt be om en signatur på ett tjänstedighetsintyg. Utmaningen är att hitta njutningen i att vara ledig. Ledigheten stressar mig mer än arbetet på hundrafemtioprocent.
 
Jag försöker så gott jag kan att vara ledig. Meditera har jag hört ska vara bra för att lyckas varva ner. Sätter mig sådär fånigt med benen i kors och här ska jag sitta i fem minuter, tyst och försöka föra tanken till ingenting. 
Fem minuter var enligt google den rekommenderade tiden för nybörjare. Det här fixar jag lärt hör jag mitt ego säga. Efter 1 minut och 25 sekunder tänker jag, oj måste glömt att ställa klockan på de där nybörjarminuterna. Men nej, jag klarade inte av att göra ingenting i mer än 1 minut och 25 sekunder. 
 
En av förhoppningarna med mina 3 månader av ledighet är att kunna bli sådär skönt off. Att kunna njuta av friheten av att bara vara jag, och inte behöva ständigt aktivitet runt omkring mig. Idag är jag inte framme. Förmodligen kommer jag inte ens halvvägs, men kanske kommer jag inom en snar framtid stundvis kunna uppleva friheten av att bara vara jag.  Att jag i uppelvelsen av den friheten är i ett land där jag är så vilse kommer då längre inte ha någon betydelse. 
 
Kram.

Lyx i den lyxiga vardagen

När jag trodde att jag inte kunde få det så mycket bättre. En stor takterass för mig själv, 27 grader strålande sol, och i ett helt nytt land med så mycket att upptäcka. Bestämde vi oss för lite extra lyx, vi tog en spontanare till Thailand och närmare sagt Phuket. Vi bokade biljetter två dagar innan avresa sen bar det av mot massor av sol, bad och fantastisk mat i 6 underbara dagar. 
 
 
Stränder som det omöjligt går att titta sig mätt på, så varmt i vattnet att det knappt svalkade och inte ett moln på himlen. Vi var i paradiset. 
 
 
Vi gjorde nästintill ingenting under våra dagar i Thailand. Vi låg till största del i skuggan med en bra bok. Jag slukades fast i Martin Schibbye och Johan Perssons bok 438 dagar. En mycket läsvärd bok som åskådligör diktaturen genom en berättelse som man knappt kan tro utspelat sig. 
 
 
 
 
 
Vi hade inte bokat något boende innan vi reste till Phuket utan bestämde oss för att ordna detta på plats. Efter lite letande fastnade vi båda för detta fyrstjärninga hotell. Det fanns ingenting att klaga på utan var alldelses utmärkt för oss. 
 
Den här resan erbjöd exakt det som vi önskade oss, några dagar i paradiset. Det kunde dock inte undgå oss att flera gånger under resa tänka på vad det som nu var ett paradis för oss för några år sedan förvanlades till ett rent helvete för så många människor. Jag pratar givetvis om Tsunamin som sköljde över Phuket. Det var som att jag hade en stor sten i hjärtat och tårar i ögongloben när vi varje dag passerade Phuket´s sjukhus för att promenera ner till stranden. Eller när vi en kväll promenerade till solnedgången nere vid havskanten vid Patong Beach. 
Tankarna gick till er drabbade flera gånger under resa och jag är övertygad om att varje gång vi kommer tänka på den här resan kommer tsunamin´s offer vara någonting vi ägnar tankar åt. Trots så många år efter var det verkligen fortfarande påtagligt med all rätt, det var en världskatastrof vi aldrig ska glömma. 
 
 
Nu är vi tillbaka i Taipei igen, och jag kan knappt tro det men snart är det 1 månad sedan jag lämnade Sverige. Tiden går lite väl fort nu va?  
 
Vi hörs snart igen.
Kram. 
 
 

Första veckan

 
Nu har jag varit i Taiwan, Taipei i 1 vecka. Den här veckan har redan hunnit bjuda på så mycket och jag trivs bättre än jag vågade hoppats på. Nu sitter jag på balkongen i 23 graders värme i bikini och äter färsk frukt från fruktmarknaden. Fruktmarknaden är nedanför vårt hus och föreberedelserna startar redan vid 05.00 på morgonen för att sedan fyllas av folk fram till 12.00 tiden. Fruktmarknaden är otroligt charmig och det finns mängder av exotiska frukter att handal med sig hem. 
 
 
Jag har inte hunnit utforska så väldigt mycket av området där vi bor, svensk som jag är lapar jag mest sol hela dagarna. Däremot har jag bestämt mig för att jag snart ska börja utforska området lite mer på egen hand medan David är i skolan.  
 
 
 
Här bor vi, lägenheten är ganska liten men vi hade inte kunnat ha det bättre. Den ligger i ett trevligt område, på en ganska lugnt trafikerad gata men med närhet till allt man kan tänkas behöva. Mataffärer till höger och vänster, restauranger, shopping, och fina parker, och kanske bäst av allt ett fint promenadstråk vid floden. 
 
Lägenheten ligger på våning 4 av 9 våningar i huset. Vilket jag var riktigt tacksam för när vi för några dagar sedan vaknade av en jordbävning. Hade inte kunnat föreställa mig att det skulle skaka så mycket som det gjorde. Det var ingen trevlig upplevelse men nu vet jag hur det känns. Allt gick bra med oss och det var ingen fara på något sätt mer bara obehagligt.
 
Huset har en helt fantastiskt takterass med en utsikt över hela Taipei (nästan iaf). Där kan jag hänga länge på dagarna, ska bara försöka hitta några sköna stolar att inreda den med så det blir ännu skönare häng där uppe. 
 
 
 
 
Det är så fantatiskt att äntligen få vara här. Det finns så mycket på andra sidan jorden att upptäcka och ta del av. Sverige är fantastiskt på många sätt, men att se hela världen som sin plattform och vara öppen för att möta andra människor och kulturer är något alla som har möjligheten borde göra. 
 
Ha en fin dag så hörs vi snart igen.
Kram. 
 

Viktnedgången

Hej.
Jag har lovat några av er att det skulle komma ett inlägg om hur jag lyckats gå ner i vikt och här kommer det. 
Först vill jag klargöra att det här är inget facit, något rätt eller fel utan bara en berättelse om hur jag gjort, hur jag har mått, mina motgångar och framsteg. Jag har fått mängder av frågor, nyfikenhet och inte tala om alla komplimanger om mitt nya utseende. Ja för visst är det ett nytt utseende, måste erkänna att jag knappt känner igen mig själv på bilderna som är tagna för 7 månader sen. 
 
 
       
 
Jag har varit överviktig "mullig" så länge jag kan minnas, faktiskt riktigt överviktigt nu när jag ser tillbaka. Tyckte dock aldrig det förut utan jag var bara inte smal som alla andra men såg mig aldrig som så stor som jag ser mig nu när jag tittar tillbaka på bilderna.  
 
Vad fick mig att bestämma mig? Väldigt svårt att säga. För mig var det så att jag var i rätt period i livet på grund av många olika anledningar. Jag var redo för att göra ett seriöst försök. Vi satt hemma en kväll och jag sa till David att jag vill gå ner i vikt, jag är trött på att vara tjock. Sen började det. Den dagen  27/5-2013 ställde jag mig på vågen och den visade 86.7 kg på mina 163 cm långa. Enligt BMI så tillhörde jag kategorin fetma. 
 
Träna det hade jag gjort länge, men aldrig så målfokuserat som den här gången. Nu i efterhand så har jag sagt att det har varit en väldigt lätt match, att jag inte fått slita så mycket för det. När jag tänker efter har jag slitit mycket. Jag har gråtit flera gånger av utmattning, hulkat i löpspåren, tagit ipren för träingsvärk. Tränat 4-5 dagar i veckan, pass som har varit riktigt riktigt hårda varje gång. Jag började lära mig springa. Att lära sig springa och kunna njuta av det gjorde mycket för mitt självförtroende. Jag började på 1 km och led rakt igenom den kilometern som tog nästan 9 minuter för mig att "springa" för att nu vara uppe i 10 km på snart under en timme. 
 
  
 
Träningen har dock inte varit det mest avgörande för mig. Utan som så många sagt var kosten det avgörande. Jag tyckte att jag åt som alla andra, rätt nyttigt inge godis i veckorna utan unnade mig på helgen. Tills jag började använda mig av appen shapeup och räkna mina kalorier. Den gav mig en medvetenhet jag inte hade, min  tidigare enligt mig nyttiga dag som bestod av nästan 3500- 6000 kalorier byttes ut mot dagar där jag åt 1200 kalorier/dag. Det handlade om att jag skulle hitta kalorisnål mat. Sallad blev min nya grej och soppor och inget unnande på helgerna.
 
Jag scannade allt, för att se om jag hade råd med kalorierna och höll mig till punkt och pricka på mina 1200 kalorier om dagen. Det blev en rolig grej och jag scannade högt och lågt och det blev en sport av det. Appen och jag gick hand i hand i ca 4 månader. Sen gick det på automatik och den har lärt mig mycket. Ibland åker den fram även i dag för att kontrollera valet av bäst flingor etc. 
 
Vikten? Jag vägde mig 1 gång/vecka men måttbandet blev det som inspirerade mig mest. Jag gick ner ca 1 kg i veckan, vissa veckor 0.4 kg medan andra 1,7 kg och ibland stod det helt still. Däremot stod måttbandet aldrig still. Vill ni gå ner i vikt, mät er det är en enorm belöning.
 
29/8-2013, 3 månader efter starten vägde jag 76,6 kg. dvs. -10 kg. Det gick riktigt fort i början vilket såklart peppade mig att fortsätta. Här hade jag gammalt löprekord på 7,4 km. 
 
Resultatet: Idag är jag långt ifrån den Sara som ni träffade på den 27 maj 2013. Mycket har ändrats både på insidan och det yttre. De inre känslorna och hur jag känner mig är nog antagligen det jag utstrålar, och TACK som fan för alla komplimanger, alla värmande ord och allt stöd. (japp nu kom tårarna). Har aldrig fått höra så många vackra komplimanger som nu varje dag. Jag vet att jag gjort detta själv, det var jag som bestämde mig, det är jag som sprungit upp för dom där jävla backarna och lyft den tunga skivstången. Men utan ditt stöd David hade det inte varit möjligt.
 
I dag kan jag stolt säga att jag väger 66 kg dvs mitt BMI visar nu normalvikt. Den 7 januari 2014 hade jag gått ner 20 kg och därmed nått mitt mål.  
  
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Den här förändringen är inte slut här. Jag kommer alltid behöva tänka på vad jag äter, att jag rör på mig osv. Fast nu handlar det inte om att göra det för att gå ner mer i vikt utan för att få behålla det jag arbetat fram.  Det finns mycket mer jag hade kunnat dela med mig av och ni får gärna mejla och fråga om det är något, eller skriv en kommentar så fler kan få ta del av mit svar. 
 
Kram. 

Taiwan

 
Hej.
Vilken semester jag har haft, och vilken underbar känsla att äntligen kunna få krama om min efterlängtade David. Vi har njutit av varenda sekund och ett litet leende har fått det att pirra i kroppen. Jag tror att de känslor och dom stunderna som vi får dela tillsammans nu aldrig hade varit så underbara om inte situationen är som den är. Vi kan inte ta varandra för givet, vi kan inte slösa bort en enda minut, vi kan inte säga att vi älskar varandra en gång för lite, utan det är nu vi har varit tillsammans och det har vi banne mig tagit till vara på. 
 
 
Nu är det snart dags för mig att bege mig hem till Sverige igen. Det väntas några veckor med viber, skype och allt annat som gör vi kan hålla kontakten. Vi försöker vara så starka som vi kan, och för er alla som är imponerande över hur duktiga vi är, och hur starkt vårt förhållande är så kan jag meddela att det här är den tunga biten. Vi är inte särskilt kaxiga när vi tvingas säga hejdå. 
 
 
Vilka platser han har tagit mig till, den ena mer romantiskt än den andra. Det är omöjlit att kunna välja ut en höjdpunkt. Det bästa med den här resan har inte varit någon plats, eller någon upplevelse utan det har varit att jag fått se att han har det bra här borta, och det är det viktigaste för mig. 
 
 
Visst kommer jag ta med mig mängder av fina upplevelser hem. En utflykt i bergen med linbana är en av dessa. 
 
 
 
 
 
Den helt ensamma stranden i Kenting en annan. Det var otroligt lite folk och det kändes som extrem lyx. Vi badade, solade, promenerade på stranden hand i hand och pratade. Med andra ord hade vi det mer än underbart. 
 
 
Vi åkte moped ner till den sydligaste spetsen av Taiwan. Taiwan är ett väldigt vackert land. Det är grönt, kuperat och vattnet är turkosa. Det har inte funnits mycket att klaga på alls. Vi har verkligen njutit av varenda litet ögonblick. 
 
 
Solnedgångar har varit en återkommande aktivitet på den här semestern. Det är någonting speciellt med solnedgångar och att dessutom ha fått se solen gå ner på folktomma stränder med den person jag älskar allra mest, finns det ju nästan inga ord för. 
 
 
 
Utsikter har också varit ett kännetecken för dom har dagarna. "Åh, titta David. Titta, wow, ååh" Jajjemen så har det låtit. Den första bilden är tagen från takterassen på lägenheten, och den andra bilden tog vi igår kväll när vi var uppe i Taipei 101, 508 meter upp i luften. 
 
 
Jag är så lycklig över att få vara med om allt detta, att få känna dom känslorna som jag känner för David och vårt förhållande. Att få uppleva den känslan av styrka som ett distansförhållande ger. Jag är glad att vi är så starka att vi låter varandra förverkliga våra drömmar och att vi ger varandra möjligheterna. 
 
Kram. 
 
 
 

Saker att sukta efter...

Hej,
Den här hösten som skulle vara jobbig, ganska tung och ensam har snarare blivit tvärtom. Hösten har varit finare än någonsin, flytit på exakt som den ska, och jag är allt annat en ensam även, om jag såklart saknar en viss David väldigt mycket. 
 
Det känns som om jag har haft saker för mig varje ledig stund den senste tiden, och det fortsätter så en tid framåt. Kul, det här med att leva fullt ut i nuet har nog aldrig varit min grej. Det är ju så himla härligt att längta, planera och se fram emot vad som komma ska. Jag längtar just nu väldigt mycket efter semester, men snart ligger jag på den stranden, och fullkomligt njuter av att vara ledig. Jag ser dock inte lika mycket fram emot att flyga själv, men det är någonting man ska prova och förhoppningsvis kommer det gå riktigt bra. 
 
Den här helgen har jag haft besök av mamma. Vi har som vanligt skrattat, ätit gott, ordnat med någon av alla mina projekt jag bara måste ha en mamma till och smygsovit i soffan. Vet ni vad jag tycker hör helgen till?
Nämligen att få somna i soffan, och bli väckt för att gå in och lägga mig så där trött så jag nästan somnar på golvet påväg till sängen. Det är så mysigt. Den senaste tiden när jag nu bott själv vågar jag inte somna i soffan, möjligen rädd för att inte vakna och ta mig till sängen. Men den här helgen passade jag på och oj vad jag trivdes.
 
Kul att titta in här ibland även om det inte är fullt så frekvent som det varit förr.
Kram. 
 
 
 
 
 

Tidsbrist och datakrångel

Snart är det 1 månad sedan Formexmässan ägde rum i Stockholm. Jag har långt ifrån haft tid att introducera våra nya leverantörer för er här på bloggen. En presentation av dom hoppas jag att jag kan få till snart...Jag hoppas att jag inom kort också ska få in produkterna på hemsidan. Datorn vill däremot inte som jag, så det dök upp lite hinder på vägen. 
 
Livet har snurrar på i en himla fart och först den här helgen känns det som om jag haft tid reflektera över allt som hänt och tänkte att jag skulle sammanfatta mig lite. 
 
Jag bytte jobb i mitten av augusti, ett jobb som har tagit mer tid än vad jag hade vågats tro. Jag stormtrivs som floormanager/butikschef på SAND Herr på NK. Med mycket arbete bakom kulliserna öppnade vi vår fantastiska butik fredagen den 23 augusti, sen efter det har allt bara snurrat på. Det är otroligt roligt och jag är så glad över att det erbjudande dök upp när jag minst anade det.
 
Sambon har hunnit packat sina väskor och hunnit bo 2 veckor i Taiwan. Självklart är det en omställning för oss båda.Vi är däremot väldigt inställda på att det här kommer bli bra och att det kommer bli en enorm upplevelse för oss båda två, och inte minst för honom. Vet att ni är en hel drös där ute som undrar och funderar, jag förstår er. Vi är bestämt det här tillsammans och jag kommer att åka dit flera gånger under det här året. Egentligen inte jättemycket att säga om det, förra gången han åkte delade jag med mig mycket av mina känslor, och hans äventyr osv. Jag tror inte att jag kommer göra det den här gången. Kanske känner jag mig tryggare i mig själv och mina närmaste vänner och familj är dom som får ta del av mina tankar kring detta, även om det mesta som sägs och tycks är någonting mellan mig och David. Följ däremot gärna hans äventyr på egenhand. Det gör ni här!
 
 
 
 
Det får nog bli allt för idag och det var kul att titta in hos er igen.
 
Ha det bra så länge!.
Kram. 
 
 

En lördag på cykel

Den här dagen har ägnats åt att rulla runt på Stockholmsgator. Vi har förvånats över hur mycket fint det finns att upptäcka och ta del av. Vi har cyklat flera mil och upptäckt flertalet nya stadsdelar och wow vilka smultronställen det finns. 
 
Det blev ett lite längre uppehåll i Vinterviken. Vinterviken som var min favoritfilm under tonåren så var jag såklart lite extra exalterad och spanade lite extra efter platserna som Jon-Jon brukade vara på. Vinterviken trädgård var ett ställe som överaskade lite extra. Allt var ekologiskt och det luktade fantastiskt mycket sommar varenda steg man tog i den vackra trädgården. Växthus efter växthus och drömmen om en egen trädgård med en stor kryddgård växte sig starkare.
 
 
Inspiration deluxe, och desto mer tid jag ägnade åt att titta på detta växthus uppmärksammade jag små, små detaljer som jag plockar med till DeaDia i höst. 
 
Nu får jag önska er en trevlig lördag, strax plingar nog min pappa på dörren och vi ska äta en bit mat tillsammans. Sen tänker jag soffläge efter allt detta cyklande idag och förhoppningsvis titta på någon spännande film. 
 
Kram. 

Efter ett längre uppehåll

Hej!
Nu var det bra länge sedan jag var aktiv här och fick skriva några rader. Helt klart har det och göra med att jag haft semester och haft mycket annat för mig som att vara i Köpenhamn med några goda vänner, besökt sambons farföräldrar i Norrland, tillbringat flera timmar i vårt sommarparadis på Aspholmen.  Nu är dock semestern slut och jag är tillbaka i vardagen igen. 
 
 
Ytterlige en anledning att jag varit borta är att vår dator gav vika under midsommar men nu har sambon varit och köpt nytt, och visst är det alltid lite spännande med det nya och fräscha. 
 
 
Nej nu får det vara slut med ursäkter för mitt dåliga bloggande och i stället så smått börja se fram emot hösten. DeaDia har fortfarande semesterstängt men det planeras och ordnas för fullt inför den kommande hösten men dock lite i kulisserna.
 
Jag har fått nytt jobb och lämnar det gamla bakom mig i augusti för att ge mig in i en ny position, med ett helt nytt gäng, fortfarande i samma byggnad, men vilka förväntningar jag har på den utmaning som jag fick tilldelad till mig och mycket är upp till mig hur detta ska bli. Fast det här kan jag presentera för er annan gång. 
 
Som ni förstår, även om det har varit tyst här så har jag haft mycket att fundera kring och det har minsann hänt saker den här sommaren. När jag är igång kan jag också berätta att sambon flyttar till Taiwan i slutet på augusti under ett årstid, så jag går in en ny fas som särbo men jag är övertygad om att det kommer gå lika bra (om inte bättre) denna gång. Jag har även lyckan att få komma och vara hos honom i 3 månader, gissa om att jag ska leta inredning och inspiriation till DeaDia under den tiden, Taiwan har en heldel spektakulär design. 
 
Jag hoppas att allt är bra med er och att ni har en fantstisk sommar.
 
Till er som funderar på att lägga en beställning när vi är tillbaka efter sommarledigheten och vill ha era grejer i början av september, kan jag meddela att första utlämningstillfället i slutet på augusti snart är fullt. Så hör gärna av er via mejl med er beställning så tar vi emot den trots ledighet. Fortfarande så hjärtat hoppar hur halsgropen vad fantstiska ni är som fortsätter att ge så mycket uppskattning för det vi gör. Ni är otroligt bra!
Idag vet jag att Lena visst hejat på självade Ernst, som sagt det händer grejer. 
 
Kram.

Kärlek.

Sittande på balkongen med morgonens kaffe började jag fundera på hur fantastiskt lyckligt lottad jag är. Självklart kom det några glädjetårar konstigt vore det annars när det gäller mig.
 
Jag började tänka på mina vänner. Jag kan inte skryta med några enorma mängder men de jag har är någonting helt utöver det vanliga. Varenda en av dom kan jag prata med om allt, jag vet att alla skulle svara mitt i nätterna komma till mig på stört om det skulle behövas. Men kanske framför allt så har jag alltid så kul i deras sällskap att jag kiknar av skratt många gånger under tiden vi umgås. Ni vet vilka ni är och är banne mig otroligt bra! 
 
Sen har jag också en underbar familj där kärleken till varandra alltid är prio ett. En mamma att småbabbla med flera gånger om dagen, en mormor som gladeligen kommer med råd både med livets stora och små utmaningar. En faster som alltid betytt något extra för mig, min faster är som en enda stor guldklimp som man inte kan göra annat än att älska. Min stora familj och släkt består av fler en ni och alla är ni toppen, bara det att kunna säga min stora släkt får det att kittla i magen. 
 
Sen är det min livs skatt som jag delat så många härliga stunder med, och som jag har äran att bo med och som stöttar mig i allt jämt och ständigt. Det är inte alla som har den turen men jag uppskattar min kille varje dag och varje sekund. Aldrig trodde jag att det skulle bli så bra, men det var ju just han som jag drömde om, killen som jag föreställde mig när jag stolt berättade " när jag blir stor ska jag ha..." 
 
Drömkillen har dessutom en släkt som välkomnat mig med öppna armar från dag ett. Vips så var min familj dubbelt så stor. En svärmor och svärfar som jag med stolthet kan säga är dom bästa tänkbara, man kan faktiskt älska sin svärföräldrar för jag gör det! Ja hela släkten på den sidan är sådär underbara så jag ger mig inte på att förklara det. 
 
 
Härligt med lite kärlek på morgonen och nu ska jag dricka upp det kalla kaffet, tårka glädjetårarna och förbereda mig för vad den här dagen har att erbjuda. 
 
Kram. 

Öppet Hus

Hej!
Nu var det ett tag sedan jag tittade in här men nu är jag här igen för att bjuda in er på öppet hus. Flertalet nyheter kommer att visas upp, och vissa saker är jag så förstjust i att jag bara vill behålla de själv utan att vi upp de för er. Men vi har en regel som säger inköpt eller planerat till företaget stannar i företaget. 
 
 
 
Hur som är ni hjärtligt välkomna på öppet hus på Tisdag den 21/5, mellan 16-19, Oss hittar ni på Finn Malmgrens Väg 55, Hammarbyhöjden. 
 
 
 
Vi är också väldigt glada över att kunna berätta att öppet hus kommer att ordnas i samband med cafejuli.
Det är alltid kul att göra saker tillsammans och med ett café som ligger i huset mitt mellan mig och gör det    hela väldigt personligt och lite extra kul. Juli är också ett café som har mycket ekologiska produkter så ett besök där är också en god gärning mot miljön. Café Juli hälsar er välkomna på en fika.
 
Trevlig kväll och jag hoppas vi ses på tisdag.
 
Kram. 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Sara

RSS 2.0