Uteservering och Lemonad
Hej.
Vad kul att ni har blivit så många som tittar in här och att ni är nyfikna på hur mitt liv här borta ser ut. Nu sitter jag på en uteservering på ett ställe som ligger på vår gata och dricker lemonad. Ja ni hör ju hur jobbigt jag har det.
Det känns att sommaren mer och mer börjar komma till Taipei. Det har varit riktigt fint väder de senaste dagarna och jag har kunnit njutit av solen flera dagar de senaste.
Den här veckan har jag pratat med flera av mina vänner där hemma. Det var verkligen kul att få höra ifrån er, och när jag kommer hem ska vi umgås och tjattra i timmar som bara vi kan. På fredag dyker David´s föräldrar upp, dem ska vara här i över två veckor. Vi längtar så vi håller på att spricka, speciellt David som inte träffat dom sedan han lämnade Sverige i slutet på Augusti. Bara för en liten stund sedan konstaterade han för mig att inte i morgon men nästa dag då är dom här. - Ja sa jag med ett leende och fick ett ännu större leende tillbaka. Det kommer med all säkerhet bli ett kärt återseende.
Den största delen av tiden här borta är det bara jag och han på bilden. Vi umgås ungefär 20 timmar på ett dygn, någonting som med stor säkerhet kunnat vara rätt påfrestande. Men vi funkar väldigt bra ihop, vi pratar, vi sitter tysta, vi skrattar, vi fascineras över någonting och förundras över någonting annat. Vi skrattar faktiskt väldigt ofta tillsammans, men då kanske åt olika saker. Han är lite för långsam på morgonen, och jag pratar nog lite för mycket ibland. Men trots det så är vi varandras bästa vänner, och varandras stora kärlek.
På söndag fyller han dessutom år, så i morgon ska jag nog bege mig ut på presentjakt. Av någon anledning känns det som en liten större utmaning än den stora utmaning det ibland kan vara på hemmaplan.
Vi har bestigit ett berg i veckan. Ja inte ett jättestort berg men det kallades iaf för ett berg, närmare sagt Elefantberget. Det var hundratals trappsteg och träningsvärken i mina vader håller fortfarande i sig trots att det nu var några dagar sedan. Jag vet att jag tjatar lite om utsikten på takterasen men Elefantsberget utsikt var lite mer och skryta med. När vi stod där på en utsiktsplats i berget (nästan som i djungeln) kunde man höra fåglarna vissla samtidigt som man hörde sorlet från staden nedanför. Tutande bilar, gasande mopeder och högljudda taiwanser är ett ständigt ljud här, men det stör mig inte det minsta. För det är bara ett bevis på att den här staden är så levande och med så mycket puls. Storstadspulsen kan faktiskt vara riktigt härlig.
Kram.
Pittoreskt men samtidigt väldigt primitivt
Nu sitter jag här igen framför datorn och ska försöka dela med mig av min vardag och höjdpunkterna sedan sist. Jag har varit här över en månad, en månad som fullkomligt sprunigt fram i tiden. Varje dag upplever jag någonting nytt, samtidigt som känslan av att det här har jag gjort förut börjar infinna sig allt oftare. Den känslan har jag saknat, jag är inte längre lika vilse.
Jag börjar förstå vad kassörskan på Welcome säger till mig när jag betalar mina saker. Jag vet hur jag köper en biljett till tunnelbanan. Jag börjar hitta i området. Jag vet vilka nudlar jag gillar och inte gillar. Jag börjar också inse det faktum att taiwanserna kommer gå i jacka när jag går i skjorts. Men det är okej, jag får acceptera det. Jag vill inte svettas.
Den här parken ligger ungefär 10 minuters promenad från där vi bor. Har redan hunnit besöka den några gånger och varje gång fascineras jag över palmerna. Egentligen är det väl som vilket träd som helst, men jag tror att dom påminner mig lite om att jag är utomlands och den tacksamhet jag har för möjligheten att kunna vara här.
I parken är det ofta fullt av människor, unga som gamla som promenerar. Fotbollspelande små knoddar som ibland spelade fotboll men också mitt i matchen bestämde sig att för att leka med ekorrarna som sprang förbi, eller leta myror i gräset. Charmigt.
De flesta husen här är väldigt slitna, grå och skulle med stor säkerhet behöva genomgå en fasadrenovering. Jag skulle nog beskriva det lite som pittoreskt och samtidigt väldigt primitivt. Men mitt bland allt detta dyker det upp riktiga små guldkorn. Här var ett litet maccaron ställe som lika gärna kunnat haft sin plats på en sidogata till Champrs Elysees i Paris. Den här blandingen att nytt och gammalt är ju bara alldeles, alldeles underbart.
Samma sak gäller resturangerna. Det finns restauranger där man sitter på plaststolar och där allt är väldigt enkelt och torftigt men där maten är fantastisk. Samtidigt som resturangen brevid kan vara väldigt trendigt inredd och i framkanten på den inredningsdesign som vi har i Norden förtillfället.
Redan innan jag "flyttade" hit hade jag en filosofi om att jag skulle kunna köpa mängder av blommor till lägenheten. Billigt, och att det skulle finnas en hel uppsjö av blommor att välja mellan. Riktigt det kan man också. Vi besökte blomstermarknaden i helgen som är lördag-söndag varje vecka. Det var så billigt och så fint att jag höll på att kikna. Så i helgen som kommer ska jag köpa blomor.
Fick ett mms av mamma igår kväll om att det var snö hemma i Sverige igen. Inge vidare kan jag tro. För gissar på att ni är sugna på vår. Den dyker nog upp snart får vi hoppas. Nu ska jag springa ner och köpa mig en kaffe.
Ha det bra och var rädda om er.
Kram.
Inte framme
Jag är en person som kan arbeta hundrafemtioprocent men också vara hundrafemtioprocent off. Ledig, jag menar hur svårt kan det vara. Att tillbringa dagar med att göra ingenting alls. Att få strosa runt i pyamasen oförskämt länge. Att få läsa ut alla böcker jag för länge sedan påbörjade. Promenera i min ensamhet med favoritlåten på repeat i öronen. Sova mitt på dagen. Fotografera samma vy onödigt länge för att hitta den perfeka vinkeln. Men jag ska berätta för er att det är en jäkla utmaning. Inte att vara ledig i sig, det löste sig genom att snällt be om en signatur på ett tjänstedighetsintyg. Utmaningen är att hitta njutningen i att vara ledig. Ledigheten stressar mig mer än arbetet på hundrafemtioprocent.
Jag försöker så gott jag kan att vara ledig. Meditera har jag hört ska vara bra för att lyckas varva ner. Sätter mig sådär fånigt med benen i kors och här ska jag sitta i fem minuter, tyst och försöka föra tanken till ingenting.
Fem minuter var enligt google den rekommenderade tiden för nybörjare. Det här fixar jag lärt hör jag mitt ego säga. Efter 1 minut och 25 sekunder tänker jag, oj måste glömt att ställa klockan på de där nybörjarminuterna. Men nej, jag klarade inte av att göra ingenting i mer än 1 minut och 25 sekunder.
En av förhoppningarna med mina 3 månader av ledighet är att kunna bli sådär skönt off. Att kunna njuta av friheten av att bara vara jag, och inte behöva ständigt aktivitet runt omkring mig. Idag är jag inte framme. Förmodligen kommer jag inte ens halvvägs, men kanske kommer jag inom en snar framtid stundvis kunna uppleva friheten av att bara vara jag. Att jag i uppelvelsen av den friheten är i ett land där jag är så vilse kommer då längre inte ha någon betydelse.
Kram.
Lyx i den lyxiga vardagen
När jag trodde att jag inte kunde få det så mycket bättre. En stor takterass för mig själv, 27 grader strålande sol, och i ett helt nytt land med så mycket att upptäcka. Bestämde vi oss för lite extra lyx, vi tog en spontanare till Thailand och närmare sagt Phuket. Vi bokade biljetter två dagar innan avresa sen bar det av mot massor av sol, bad och fantastisk mat i 6 underbara dagar.
Stränder som det omöjligt går att titta sig mätt på, så varmt i vattnet att det knappt svalkade och inte ett moln på himlen. Vi var i paradiset.
Vi gjorde nästintill ingenting under våra dagar i Thailand. Vi låg till största del i skuggan med en bra bok. Jag slukades fast i Martin Schibbye och Johan Perssons bok 438 dagar. En mycket läsvärd bok som åskådligör diktaturen genom en berättelse som man knappt kan tro utspelat sig.
Vi hade inte bokat något boende innan vi reste till Phuket utan bestämde oss för att ordna detta på plats. Efter lite letande fastnade vi båda för detta fyrstjärninga hotell. Det fanns ingenting att klaga på utan var alldelses utmärkt för oss.
Den här resan erbjöd exakt det som vi önskade oss, några dagar i paradiset. Det kunde dock inte undgå oss att flera gånger under resa tänka på vad det som nu var ett paradis för oss för några år sedan förvanlades till ett rent helvete för så många människor. Jag pratar givetvis om Tsunamin som sköljde över Phuket. Det var som att jag hade en stor sten i hjärtat och tårar i ögongloben när vi varje dag passerade Phuket´s sjukhus för att promenera ner till stranden. Eller när vi en kväll promenerade till solnedgången nere vid havskanten vid Patong Beach.
Tankarna gick till er drabbade flera gånger under resa och jag är övertygad om att varje gång vi kommer tänka på den här resan kommer tsunamin´s offer vara någonting vi ägnar tankar åt. Trots så många år efter var det verkligen fortfarande påtagligt med all rätt, det var en världskatastrof vi aldrig ska glömma.
Nu är vi tillbaka i Taipei igen, och jag kan knappt tro det men snart är det 1 månad sedan jag lämnade Sverige. Tiden går lite väl fort nu va?
Vi hörs snart igen.
Kram.
