Sommar i Sverige
Tänk för sex veckor sedan befann vi oss på förlossningen bara timmar i från att möta vår dotter. Sedan dess har vi befunnit oss i en bebisbubbla där precis allt kretsar kring henne och ingenting i vårt liv är sig likt. Dagarna fullkomligt flyger förbi och det är inte utan att jag blev lite sentimental när jag i går kväll tvingades lägga bort dom söta små byxorna i strl 44. Hjälp har hon redan hunnit växa ur så mycket kläder. Nu gör givetvis rosenskena sitt eftersom man sätter kläder utanpå skenan, men även utan skena hade vi tvingats göra en rotation i garderoben och plocka fram storleken större kläder.
Sedan vi fått barn lever vi betydligt mycket mer i nuet, fångar upp varenda minut med henne. Att vakna upp till ett leende från vår dotter får allt annat att stanna upp. Vi pratar om hennes framsteg i att lyfta huvudet som att det vore världens mest fantastiska grej, men för oss är det ju faktiskt det. Jag kan sitta och titta på henne i timmar och jag får aldrig nog. Det är dessa stunder som gör att man orkar med, för det är allt anant än lätt att ha blivit förälder. Bloggen och Instagram är ett ställe där jag vill dela med mig av det positiva i mitt liv, däremot vill jag inte att ni som läser tror att vi lever i den där drömvärlden som faktiskt inte existerar. Jag gråter också i frustation över hur trött jag är, samtidigt som jag har en gråtande bebis på min axel. Eller får panik av bristen på egentid. Det är inte lätt, absolut inte. Fast trots detta är Ella det bästa som hänt mig.
Sommar och vi har blivit med bil. Vi hade säkerligen inte köpt bil om det inte vore för att vi fått barn. Fast med barn underlättar det enormt. Så nu kan vi åka vart vi vill när vi vill. Som till min familjs smultronställe. Det är så otroligt mysigt där ute på ön, vi bastar, solar och äter gott. Jag åker tillbaka dit om någon dag men tyvärr måste min lilla familj dela på sig eftersom David börjat jobba igen nu. Nu ska jag kolla på resor till fjärran land i vinter, eftersom vi anser att lillan är lite för liten den här sommaren för att åka utomlands så kommer vi stilla vårt resbehov senare i vinter i stället. Den här sommaren blir det att njuta av Sverige, vilket inte alls känns fel.
Lite mer fyrkantig
Sedan jag skrev sist har vår lilla Ella blivit lite mer fyrkantig. Det visade sig nämligen att hon hade oturen att drabbas av samma höftfel som jag föddes med, dvs en underutvecklad höftkula. Detta gör att vi måste ha vår lilla tjej i en så kallas von rosenskena i sex veckor och därefter i en frejkabyxa ytterligare sex veckor. Därefter är det med största sannolikhet bra med henne höft och den har hunnit mogna till sig.
Detta kom så klart som en omtumlande nyhet för oss, ingenting blev riktigt som jag hade tänkt mig. Jag skulle ju ha en mjuk, rund bebis och helt plötsligt fick jag en stel bebis som påminner lite mer om en fyrkant. Läkarna hade på alla kontrollerar man har,inte lyckats känna något höftfel på Ella, men eftersom att jag hade höftfel och denna problematik är ärftlig så har man som rutin att man gör ett UL. Någonting jag är väldigt glad över, eftersom att vi antagligen inte upptäckt detta höftfel fören senare i hennes liv då behandlingen är betydligt svårare och mer omfattande.
Så nu ligger vår lilla tjej i en så kallad Von Rosensken. De första dagarna som Ella hade denna skena var otroligt jobbiga, jag grät och jag grät. Allt jag såg när jag tittade på min fina tjej var den där gula gummiställningen som omfamnade henne. Nu 11 dagar senare känns Rosenskenan väldigt naturlig och självklar.
Visst är det lite mer komplicerat att byta blöja, kläderna i strl 50 passar inte längre, och det är såklart inte alls kul att hon tvingas ha den. Fast nu vet ju vi att det gör gott för henne och det får vara värt allt.
Man vill ju inte att det ska vara något fel på ens nyfödda bebis, inte ens en liten sne öronsnibb. Som läkaren sa till mig är detta ingen sjukdom utan en lätt korrigering om det göra i tidig ålder. Fast trots detta kom det som en chock, men det hade kunnat vara så mycket värre. Vi har ju fått en frisk tjej som ler, jollrar och sprattlar för fullt med både armar och ben.
Antagligen är detta en av tusentals prövningar som jag kommer ställas inför som mamma. Oron för mitt barn kommer med största sannolikhet aldrig att försvinna. Men kärleken som jag får känna nu och den totala lyckan över att jag är mamma till min egna lilla prinsessa gör att jag kommer klara alla livets prövningar.
Kaffe med spya på magen
Nu har vår lilla tjej hunnit med att bli tre veckor. Stanna tiden säger jag bara, det är svårt att förstå att vi haft henne hos oss i tre veckor redan. Samtidigt som det är helt omöjligt att tänka att jag lyckats leva utan henne.
Den bebisbubbla och det fullständiga kaos som jag levt i under dessa tre veckor börjar få en gnutta ordning, med betoning på gnutta. Vår lägenhet på 70 kvadrat känns numera som ett studentrum på 10 kvadrat. Det ligger grejer precis överallt, lägenheten har inte fått ta det av den där gnuttan ordning än. Däremot börjar livet som mamma och alla känslor inom mig falla lite på sin plats. Jag får inte längre superpanik när hon gråter, även om jag såklart faller tillbaka ibland. Jag har vågat röra mig längre och längre bort från vårt stökiga studenrum. I går faktiskt så långt som ner på stan för en lunch med jobbet.
Ella har genomfört sin första båttur ut till sommarstugan, och avklarat några besök på BVC. Vi har haft besök av våra fina vänner från Göteborg, samt varit på två studentfiranden. Med andra ord har vi fullt upp och nästa vecka är det midsommar och semester för pappan i familjen, som jag längtar. Allt är betydligt lättare när vi är två som kan ta hand om lillan och om möjligt ännu mysigare.
Att vara själv är ganska slitsamt även om jag inte skulle vilja byta bort detta mot någonting annat. Det är kanske bara att acceptera att jag nu dricker mitt kaffe med spya på magen och bebisbajs på halsen. Att jag hinner dricka kaffe överhuvudtaget får faktiskt ses som en vinst i sig.
Kram
19 maj 2015
Hej.
Just nu sitter jag och skriver med en handen och vaggar vår lilla bebis med den andra, tänk hon kom ut till slut. Den 19 maj 18:30 tittade hon ut, hon var 48 cm lång och vägde 3100 gram. En helt perfekt liten flicka som fått namnet Ella Olivia Lindblom.
Der var inte som jag hade föreställt mig att föda barn. Jag skulle ju gå hemma och klocka värkar, åka taxi till förlossningen och sen skulle allt vara i gång. Jag fasade i förväg att dom skulle skicka hem mig för att jag var öppen för lite och hade bestämt mig för att det skulle jag stå upp emot. Hade jag åkt in skulle jag banne mig inte hem utan bebis.
Men min förlossningsberättelse kommer inte börja så. I stället startade det med att att vi måndagen den 18 maj kl 10:30 åkte på 41+0 kontroll på mamamia eftersom tjejen inte gjorde några tecken på att vilja lämna magen och möta oss. På UL såg dom en liten tjej som befarades hade avvikit för mycket från sin kurva. Hon beräknades väga 2850 gram. En avvikelse på 24% från medelvärdet. Det resulterade i att vi fick en ny tid på specialist mödravården klockan 15:00 samma dag. På mamamia sa dom att jag tror inte den här lilla bebisen kommer få vara kvar i magen i 7 dagar till utan antagligen vill dom sätta igång er tidigare än så. Med dom orden gick vi till Vapiano och åt pasta. Nervösa med vetskapen om att vi med största sannolikhet skulle möta vår tjej inom 7 dagar, jag som trodde att hon aldrig skulle titta ut.
Vi åkte hem, packade det sista i förlossningsväskan. Jag tog en dusch och försökte sova en stund sen åkte vi till vår bokade tid klockan 15:00. Givetvis tog vi inte med några saker vi skulle ju bara på kontroll. Men jag kom inte hem igen utan bebis. Dom beslutade sig för att sätta i gång oss direkt,detta eftersom hon befarades vara tillväxthämmande men också för att hon vid kontrollen hade höga hjärtljud. Det dom inte visste var att hon hade gymnastik just då så jag var inte det minsta orolig för de höga hjärtljuden. Kanske var jag mest lättad för att nu hände det ju äntligen någonting. Samtidigt som det fanns en gnutta besvikelse, jag skulle ju stå hemma i köket och vagga och skrika efter smoothie för att sedan snabbt kasta den i backen när jag hade ångrat mig.
Klockan 16:00 började jag dricka en dryck som skulle starta värkarna. Den drack jag varannan timme till klockan 07:00 på morgonen efter. Värkarna hade kommit igång, helt hanterbara med värmekudde och andning. Jag duschade, åt frukost och vi väntade på att jag skulle börja öppna mig och gå in i aktivfas. Det skulle ta tid. Den här tiden är man normalt hemma men vi hade nu ägnat 16 timmar på förlossningen. Jag öppnade mig inge vidare och värkarna avtog. Vid det här skedet var jag på väg att ge upp, inte för att det gjorde ont utan för att jag ville bara träffa henne, ett snitt och på en timme skulle hon ju vara här, och hela natten hade jag legat och hört kvinnor krysta och bebis födas. Jag var mentalt helt slut.
Läkarna kopplade in en skalpelektrod på hennes huvud vilket var skönt för jag hade nu legat på CTG-dosorna på magen i närmare 20 timmar. Läkarna ville koppla in en kateter, som skulle hjälpa mig att öppna mig. När den ramlade ut skulle jag vara öppen 4-5 cm. Att sätta in den var det värsta under hela förlossningen, det gjorde verkligen fruktansvärt ont. Efter någon/några timmar ramlade den ut och jag var öppen 5 cm. Jag hade då fått epidural och bekantat mig med lustgasen. Vilka räddare. Det som inte fick hända, hände epiduralen släppte och jag fick ta all smärta i ett område stort som en tjugolapp. Det var också riktigt smärtsamt men rättades till och började därmed hjälpa igen.
Öppen 7 cm och nu började det göra ont. Känslan av att vara bajsnöjdig kröp sig på och jag förstod att snart är hon här. Krystvärkarna kom snabbt därefter. Ett värkstimuletande dropp var inkopplat, dock gick även det lite galet och gick in i min arm i stället som
svällde upp till den dubbla storleken. Det lades om medan jag försökte andas och inte trycka på, det var inte helt dags än. Nu hade allt varit i gång på riktigt sedan 14:00 och 17:25 sa äntligen mina gulliga barnmorskor Karin och Ninni att jag fick tryCia på för allt jag hade. Vilket jag gjorde på tre krystvärkar och 5 minuter senare hörde vi vår bebis skrika för första gången. Vår lilla tjej var äntligen här.
Jag pussade helt galet på det där klibbiga huvudet och befann mig i ett enormt känslorus. David klippte navelsträngen och helt plötsligt var jag fullständig. Jag hade fått en egen liten familj. Vi hade blivit föräldrar till en helt perfekt brunhårig liten tjej. Jag hade blivit mamma.
