stenersblogg

 

Aldrig hade jag väl kunnat tro att jag skulle älska min mage så mycket som jag gör just nu. Jag fotograferar den ofta, med och utan filter och varje gång slås jag över hur vacker den är. Jag speglar mig morgon, kväll och mitt på dagen och fascineras över det ligger en bebis där inne. Ja, jag fick faktiskt den gravidmagen som jag alltid drömt om. 

 

 

Som jag skrivit om här tidigare kämpade jag rejält med att gå ner i vikt. I januari 2014 hade jag gått ner 20 kilo och min målvikt på 66 kilo kunde jag njuta av i 8 månader, för sen började vikten komma tillbaka. Jag har alltid trott att den dagen jag blir gravid kommer jag bli den där stora gravida kvinnan som gått upp minst 30 kilo. Svälld överallt, vrister som mer påminner om en elefants svällda till bredden av vätska osv.

 

Men jag har haft tur, 13 kilo har jag gått upp, och jag är så förbaskat stolt över varje ynka kilo av dom.  När man är gravid ska man givetvis inte tänka på sin viktuppgång, den kommer ju av värlens bästa anledning. Fast jag har dumt nog haft det i bakhuvudet, någon sorts rädsla över att behöva ställa mig på vågen och börja om, helt från början. Jag kan nu i vecka 40 konstatera att nej jag behöver inte börja om igen helt från början. Vågen visar inte 86,7 kilo trots att jag är så höggravid som man nästan kan bli. 

 

 

Jag fick den där kulan som jag alltid dröm om, ni vet den där runda magen. Inte den spetsiga, snea (även om den ibland ser ut så) inte heller är jag uppsvälld av vätska i hela kroppen. Givetvis är jag lite mer vätskefylld, men jag känner mig inte uppblåst. Detta trots att jag ätit exakt det jag velat, och lite till. Så nej den här gången har jag inte varit duktig, utan jag har haft tur. Jag har gjort min viktkamp och det var inte meningen att jag skulle behöva ställas inför den igen, något jag är så tacksam för.