stenersblogg

Nej nu börjar det här bli riktigt trist. Det här att vänta på sitt efterlängtade barn dag ut och dag in. Antagligen började jag som orutinerad förstföderska vänta på knytet för tidigt. Det kändes ju så nära, men helt plöstligt sitter jag nu med känslan av att jag aldrig tror att hon ska komma ut. Dygnets 24 timmar har förvandlas till 1440 långa minuter. Jag tittar på min nya klocka på armen och intalar mig själv att den måste ha slutat fungerat.Typiskt för en sådan dyr klocka hinner jag tänka innan jag beger mig ut i köket och inser att klockan på micron också måste slutat fungera. Det är ju typiskt att allt ska gå sönder just nu, när jag vill lägga pengar på söta bebiskläder och söta mjukisdjur. Men nej ingenting har gått sönder, inte det nya armbandsuret och heller inte micron det är bara det att dagarna går så enormt långsamt. 

 

 

 

Jag slutade jobba för ungefär fyra veckor sedan. Då hade jag kommit till en punkt att jag inte orkade en ynka minut till. Jag var helt slut som butikschef och grät mig till söms på kvällarna för att jag inte orkade mer. Det kom en dag då jag beslutade mig för att tacka för mig och i stället bara vara hemma. Vid den tiden såg jag så mycket fram emot att få ligga i sängen hur länge jag ville utan att behöva lyfta ett finger. Det gjorde jag också i ungefär två veckor. Jag hann se hur det bruna aningen tråkiga trädet utanför mitt sovrumsfönster förvandlas till ett träd täckt med små gröna knoppar. För att sen fortfarande ligga kvar i sängen och se det blir helt grönt utanför mitt fönster. 

 

Hur fint det än må vara är jag så förbaskat trött att titta ut på detta gröna skitträd. Jag vill titta på mitt barn. Mitt lilla knyte som jag nu burit på i 287 dagar.