19 maj 2015
Hej.
Just nu sitter jag och skriver med en handen och vaggar vår lilla bebis med den andra, tänk hon kom ut till slut. Den 19 maj 18:30 tittade hon ut, hon var 48 cm lång och vägde 3100 gram. En helt perfekt liten flicka som fått namnet Ella Olivia Lindblom.
Der var inte som jag hade föreställt mig att föda barn. Jag skulle ju gå hemma och klocka värkar, åka taxi till förlossningen och sen skulle allt vara i gång. Jag fasade i förväg att dom skulle skicka hem mig för att jag var öppen för lite och hade bestämt mig för att det skulle jag stå upp emot. Hade jag åkt in skulle jag banne mig inte hem utan bebis.
Men min förlossningsberättelse kommer inte börja så. I stället startade det med att att vi måndagen den 18 maj kl 10:30 åkte på 41+0 kontroll på mamamia eftersom tjejen inte gjorde några tecken på att vilja lämna magen och möta oss. På UL såg dom en liten tjej som befarades hade avvikit för mycket från sin kurva. Hon beräknades väga 2850 gram. En avvikelse på 24% från medelvärdet. Det resulterade i att vi fick en ny tid på specialist mödravården klockan 15:00 samma dag. På mamamia sa dom att jag tror inte den här lilla bebisen kommer få vara kvar i magen i 7 dagar till utan antagligen vill dom sätta igång er tidigare än så. Med dom orden gick vi till Vapiano och åt pasta. Nervösa med vetskapen om att vi med största sannolikhet skulle möta vår tjej inom 7 dagar, jag som trodde att hon aldrig skulle titta ut.
Vi åkte hem, packade det sista i förlossningsväskan. Jag tog en dusch och försökte sova en stund sen åkte vi till vår bokade tid klockan 15:00. Givetvis tog vi inte med några saker vi skulle ju bara på kontroll. Men jag kom inte hem igen utan bebis. Dom beslutade sig för att sätta i gång oss direkt,detta eftersom hon befarades vara tillväxthämmande men också för att hon vid kontrollen hade höga hjärtljud. Det dom inte visste var att hon hade gymnastik just då så jag var inte det minsta orolig för de höga hjärtljuden. Kanske var jag mest lättad för att nu hände det ju äntligen någonting. Samtidigt som det fanns en gnutta besvikelse, jag skulle ju stå hemma i köket och vagga och skrika efter smoothie för att sedan snabbt kasta den i backen när jag hade ångrat mig.
Klockan 16:00 började jag dricka en dryck som skulle starta värkarna. Den drack jag varannan timme till klockan 07:00 på morgonen efter. Värkarna hade kommit igång, helt hanterbara med värmekudde och andning. Jag duschade, åt frukost och vi väntade på att jag skulle börja öppna mig och gå in i aktivfas. Det skulle ta tid. Den här tiden är man normalt hemma men vi hade nu ägnat 16 timmar på förlossningen. Jag öppnade mig inge vidare och värkarna avtog. Vid det här skedet var jag på väg att ge upp, inte för att det gjorde ont utan för att jag ville bara träffa henne, ett snitt och på en timme skulle hon ju vara här, och hela natten hade jag legat och hört kvinnor krysta och bebis födas. Jag var mentalt helt slut.
Läkarna kopplade in en skalpelektrod på hennes huvud vilket var skönt för jag hade nu legat på CTG-dosorna på magen i närmare 20 timmar. Läkarna ville koppla in en kateter, som skulle hjälpa mig att öppna mig. När den ramlade ut skulle jag vara öppen 4-5 cm. Att sätta in den var det värsta under hela förlossningen, det gjorde verkligen fruktansvärt ont. Efter någon/några timmar ramlade den ut och jag var öppen 5 cm. Jag hade då fått epidural och bekantat mig med lustgasen. Vilka räddare. Det som inte fick hända, hände epiduralen släppte och jag fick ta all smärta i ett område stort som en tjugolapp. Det var också riktigt smärtsamt men rättades till och började därmed hjälpa igen.
Öppen 7 cm och nu började det göra ont. Känslan av att vara bajsnöjdig kröp sig på och jag förstod att snart är hon här. Krystvärkarna kom snabbt därefter. Ett värkstimuletande dropp var inkopplat, dock gick även det lite galet och gick in i min arm i stället som
svällde upp till den dubbla storleken. Det lades om medan jag försökte andas och inte trycka på, det var inte helt dags än. Nu hade allt varit i gång på riktigt sedan 14:00 och 17:25 sa äntligen mina gulliga barnmorskor Karin och Ninni att jag fick tryCia på för allt jag hade. Vilket jag gjorde på tre krystvärkar och 5 minuter senare hörde vi vår bebis skrika för första gången. Vår lilla tjej var äntligen här.
Jag pussade helt galet på det där klibbiga huvudet och befann mig i ett enormt känslorus. David klippte navelsträngen och helt plötsligt var jag fullständig. Jag hade fått en egen liten familj. Vi hade blivit föräldrar till en helt perfekt brunhårig liten tjej. Jag hade blivit mamma.
Kommentarer
Trackback
