stenersblogg

På helt egna ben

Idag är det en månad kvar tills att jag blir en flickvän med distansförhållande, särbo, ja kalla det vad ni vill. Det är med andra ord en månad tills min fantastiskt modiga pojkvän ger sig ut på helt egenhand, till en helt främmande stad och ett rätt så främmandande land för att slutföra sina studier. Jag är så stolt över honom, att han ska göra det, och det är nästan så att jag får resfeber och börjar bli nervös själv, trots att jag ska stanna kvar här i det trygga vi har tillsammans här hemma. Men kanske är det inte så underligt för han är ju en väldigt stor del av mig, och jag känner ju med honom i alla andra situationer, sorgsna som lyckliga så varför skulle jag inte göra det även i detta.

Jag känner mig trots allt redo för att bo själv. Det är självklart lite blandade känslor, ibland gråter jag, i bland tycker jag det ska bli lite skönt(får man säga så). Samtidigt som det känns lite konstigt och aningen skrämmande, fast fortfarande är jag otroligt glad och stolt över min David. Jag vet inte om jag hade vågat själv...

Som många av mina vänner sagt, så kommer det komma mycket gott ur detta. Vi kommer båda få stå på helt egna ben, vilket jag tror är nyttigt för ett långvarigt förhållande. I bland är det som om man glömmer bort att vi som ett, trots allt består av två individer som också måste klara oss på egenhand. Fast helt skilda vägar ska vi ju självklart inte gå, vi kommer nog prata väldigt ofta. Vad mer spännande samtalen kommer bli, samtal där vi kommer berätta för varandra om alla nya upplevelser vi kommer få vara med om, snarare än samtal som handlar om att mjölken är slut.  Vi kommer sakna varandra oerhört, som sagt han är ju trots allt en väldigt stor del av mig och mitt liv.

Kärlek för mig är när man låter sin partner förverkliga sina drömmar.

Kram

<3 Älskar dig så!

Bra och positivt tänkande. Ni klarar det här, jag tror på er :)

Du har redan kommit jättelångt, gumman! Jag är stolt över dig =)