stenersblogg

Att redigera livet...

Ständigt disskuteras i "bloggvärlden", "facebookvärlden" och numera också "instagramvärlden" om hur mycket av de privata som man ska dela med sig av på nätet.  I går besökta jag en blogg som jag varje dag tittar in på, en blogg som visar alla guldkorn i vardagen och som ger mig lite energi att uppskatta det där allra allra minsta saker som man så annars lätt glömmer bort. Jag har också glädjen att få känna den här personen privat och hon är en fantastiskt människa och det är ofta jag säger att jag såg att hon hade gjorde så här, åh jag vill också. Det jag tror är viktigt är att man ställer allt detta fantastiska i kontrast till att detta faktiskt enbart är små små delar av hela det stora livet. För visst är det lätt att glömma bort när man fylls med vackra bilder och fina berättelser att det bara är en del av allt det stora, och glömmer man det är det lätt attt ens eget liv känns rätt så platt och inte alls så där strålande som "alla" andras. Detta var någonting hon tog upp själv vilket gjorde att jag också börjare fundera kring det och kom väl fram till detsamma. Jag väljer ju helt medvetet allt jag väljer att publicera, men i det stora livet går det inte att styra allt vilket gör att mindre glamourösa saker även drabbar mig. 

 

För visst är det så att jag självklart inte visar allt av mig själv här på bloggen. Jag väljer ju bara ut små delar av vad jag vill visa er, och dela med mig av. Vilket är saker som jag tror och hoppas på ska ge er någonting positivt och inte det motsatta. Jag vill att min blogg ska vara ett ställe som bidrar till glädje och jag har medvetet valt att inte publicera vardagens sämre sidor utan fokusera på guldkornen i mitt liv och i min vardag. Men visst, vårat hem är inte alls hundra procent städat jämt, vi har också överfulla tvättkorgar, diskberg. Jag är också trött, irriterade, förbannad. Vi tjaffsar också, jag gråter också för saker, jag står också framför spegeln och får utbrott över att det bullar över och att kläderna inte sitter som dom ska. Konstigt vore väl annars? 

 

 

Jaja nu fick jag skrivet det, för oj vad jag började grubbla över vad min blogg ger sken av efter att ha läst hennes rörande inlägg kring detta. Det kanske handlar om hur man sätter färg på det där lilla, lilla extra som gör om helheten uppfattas som vacker. 

 

Kram. 

Visst är det som du skriver, Och vissa blir säkert lite triggade och frustrerande av att allt det fina, men de är säkert dom människorna som har det jobbigt också och kan de behöva lite positivtet i sin vardag även om de kanske inte inser det. Jag älskar din blogg och du är den där som du beskriver en person vara för dig, en inspirationskälla. Senast i går sa jag till min sambo du vet hon jag följer på bloggen hon hade gjort en så jäkla frän spegel, jag vill också göra en sådan. Fortsätt som du gör och de är ju upp till en själv om man väljer att titta in här . Fast visst är de bra att stanna upp och tänka efter så de inte blir allt för personligt.