Uteservering och Lemonad
Hej.
Vad kul att ni har blivit så många som tittar in här och att ni är nyfikna på hur mitt liv här borta ser ut. Nu sitter jag på en uteservering på ett ställe som ligger på vår gata och dricker lemonad. Ja ni hör ju hur jobbigt jag har det.
Det känns att sommaren mer och mer börjar komma till Taipei. Det har varit riktigt fint väder de senaste dagarna och jag har kunnit njutit av solen flera dagar de senaste.
Den här veckan har jag pratat med flera av mina vänner där hemma. Det var verkligen kul att få höra ifrån er, och när jag kommer hem ska vi umgås och tjattra i timmar som bara vi kan. På fredag dyker David´s föräldrar upp, dem ska vara här i över två veckor. Vi längtar så vi håller på att spricka, speciellt David som inte träffat dom sedan han lämnade Sverige i slutet på Augusti. Bara för en liten stund sedan konstaterade han för mig att inte i morgon men nästa dag då är dom här. - Ja sa jag med ett leende och fick ett ännu större leende tillbaka. Det kommer med all säkerhet bli ett kärt återseende.
Den största delen av tiden här borta är det bara jag och han på bilden. Vi umgås ungefär 20 timmar på ett dygn, någonting som med stor säkerhet kunnat vara rätt påfrestande. Men vi funkar väldigt bra ihop, vi pratar, vi sitter tysta, vi skrattar, vi fascineras över någonting och förundras över någonting annat. Vi skrattar faktiskt väldigt ofta tillsammans, men då kanske åt olika saker. Han är lite för långsam på morgonen, och jag pratar nog lite för mycket ibland. Men trots det så är vi varandras bästa vänner, och varandras stora kärlek.
På söndag fyller han dessutom år, så i morgon ska jag nog bege mig ut på presentjakt. Av någon anledning känns det som en liten större utmaning än den stora utmaning det ibland kan vara på hemmaplan.
Vi har bestigit ett berg i veckan. Ja inte ett jättestort berg men det kallades iaf för ett berg, närmare sagt Elefantberget. Det var hundratals trappsteg och träningsvärken i mina vader håller fortfarande i sig trots att det nu var några dagar sedan. Jag vet att jag tjatar lite om utsikten på takterasen men Elefantsberget utsikt var lite mer och skryta med. När vi stod där på en utsiktsplats i berget (nästan som i djungeln) kunde man höra fåglarna vissla samtidigt som man hörde sorlet från staden nedanför. Tutande bilar, gasande mopeder och högljudda taiwanser är ett ständigt ljud här, men det stör mig inte det minsta. För det är bara ett bevis på att den här staden är så levande och med så mycket puls. Storstadspulsen kan faktiskt vara riktigt härlig.
Kram.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hej.
Vad otroligt starka ni är som lyckats vara ifrån varandra så länge. Ni ser ut att vara som gjorda för varandra. Jag läste förut om ett par som bloggade på kakhusets, men dom skriver inte längre så det är kul att läsa om dig/er. Alltid spännande med par som vågar leva ett liv på andra sidan jorden.
Trackback
